2025-02-23 07:00:00
Bävern gnager sig vidare ut i skärgården
Foto:Jonas Hållén
Det är inte bara vildsvinen som söker sig utåt skärgården. Även bävern ökar på öarna. På en del platser ställer de till problem. Nu prövar Skärgårdsstiftelsen ett nytt grepp.
En isande vid drar in från havet i öster och letar sig under den tunna isskorpa som bildats längst in i vikarna på Hamnskär. Från bergknallen har vi utsikt över en sänka som ser ut som ett stormfälle.
Det är nämdöbäverns första större rapporterade boplats. För fem år sedan rådde febrilt gnagande och byggande här. Nu är sänkan öde och kvistar och stammar ligger huller om buller och ruttnar.
Bävern har flyttat söderut, till Ängskär och ända ner till Biskopsön. Några har begett sig västerut och hittat sötvatten i Västerbyträsket.
Närmaste granne med den ursprungliga kolonin i naturreservatet på Hamnskär är Midget Söderberg och grannen/sonen Urban på Skaten på Norra Ängskär.
Midget Söderberg upptäckte bäver på ön för första gången ”för flera år sedan”.
Urban Söderberg arbetade tidigare som tillsynsman för Skärgårdsstiftelsen och rörde sig då över hela Nämdöarkipelagen.
– Jag såg de första bävrarna i området för cirka femton år sen, säger han.
– Kolonierna kommer och går, men antalet bävrar ökar hela tiden.
Första bosättningen runt Ängskär verkar ha varit Gertrudskobben, en liten, skyddad kobbe i en flad öster om Ängskär. Därefter har bävern gnagt sig in mot den större ön och i dag finns det minst tre bäverbon i området.
– I våras och somras höll de mest till på södra delen av ön, säger Midget Söderberg.
Ann-Sofi Andersson, länsstyrelsens naturbevakare i området, såg lämningar av bäver på Runmarö i början av 2000-talet. Men kolonin på Hamnskär var det första större hon träffade på för fem år sedan.
Hennes bilder från då visar stora bäverhyddor, som tornar upp sig i strandkanten mitt i naturreservatet. I somras såg hon ännu större hyddor, men nu längst ner i söder, på ön Ivaren, söder om Biskopsön.
– Vi har helt klart en stor koloni med bäver i ytterskärgården numera, säger Ann-Sofi Andersson.
Det är drygt hundra år sedan ett par norska bävrar sattes ut i Bjurälven i Jämtland. Mellan 1922 och 1940 importerades 80 bävrar från Norge som sattes ut från Lappland i norr till Småland i söder. I dag finns det över 100 000 bävrar i Sverige, enligt en uppskattning av bäverforskaren Göran Hartman på SLU.
Han kallar återintroduktionen av bäver för en av de mest framgångsrika naturvårdsinsatserna någonsin:
– På slutet av 1800-talet var bävern utrotad efter sekler av hårt jakttryck. Framför allt för att det gick att göra fina hattar av underullen i deras skinn och för bävergället som användes till medicin.
– Idag är bävern vanlig i stora delar av landet.
Bäverns snabba förflyttning över landet och till och med ut i Östersjön förklarar Göran Hartman med att stammen växt snabbt, utan något större hot från rovdjur och utan någon större jakt.
Tillväxten var så snabb i början av 2000-talet att de unga djuren var tvungna att söka sig nya platser för att skapa egna revir och hitta föda.
Göran Hartman har en rapport om bäver vid Mörtö Bunsö söder om Nämdö redan 1996. Sedan börjar rapporterna komma tätare: Bullerö 1997, Söderbodafjärden vid Gräsö och Årsta holmar 1998. I början av 2000-talet siktades bäver på Ingarö, Rådmansö och Landsort.
Normalt förknippar man bäver med sötvatten, som de behöver för att dricka och rengöra pälsen. Men enligt Göran Hartman innebär det bräckta vattnet i Östersjön inget större problem för bävern att anpassa sig till.
Till skillnad från vildsvinen möts bävern ofta med förtjusning när de dyker upp.
– Folk tycker att det är spännande att se bävrar och spåren efter dem, säger Göran Hartman.
Samtidigt uppstår problem när bävrar underminerar vägar eller fäller träd över elledningar. Skogsägare drabbas när dämmen lägger brukad skog under vatten, så att den dör. Bäverstammen kan också komma i konflikt med andra naturvårdsintressen. Den vitryggiga hackspetten, som hör till Sveriges mest hotade ryggradsdjur, drabbas när bävrar går för hårt fram i strandnära lövskogar.
I Västerbyträsk på Nämdö uppstår det översvämningar varje vår på grund av bäverdammarna. Även Skärgårdsstiftelsens spänger och nyanlagda våtmarker har svämmats över när bävrar dämt upp vattendrag. En ränna för lekande gäddor från havet in till en våtmark på Ålö har bävern lyckats täppa till gång på gång.
– Vi river dammarna och de bygger nya hela tiden, säger Cecilia Wibjörn som jobbar med vattenfrågor på Skärgårdsstiftelsen.
Midget Söderberg tycker det är trist att bävern fällt så många aspar på Ängskär.
– På en del ställen ser det ut som ett stort plockepinn, säger hon.
Urban Söderberg säger att det blivit för många bävrar ute på öarna. Förklaringen till den växande stammen anser han finns på fastlandet:
– Det är ju helt sjukt många bävrar när man tittar på Nackareservatet och ner mot Haninge, säger han.
– Så länge de inte skjuter av dem inne i Nacka kommer det nya här ute hela tiden.
Strax innan jul inledde Skärgårdsstiftelsen ett försök att få bävern och våtmarkerna på Ålö att samexistera genom att placera ut stålburar (gabioner) på platser där bävrarna bygger fördämningar. Metoden kommer ursprungligen från Kanada, men har även använts av Botkyrka och Danderyds kommuner.
– Tanken är att djuren ska bygga ovanför buren så att vattenflödet aldrig stoppas helt även om bävern dämmer, säger Cecilia Wibjörn.
Fakta/Bäver
Bävern, Castor fiber, är vårt lands största gnagare. Den kan väga 18-22 kilo och blir 70-100 centimeter lång, plus svansen på 30-40 centimeter.
Inlägget Bävern gnager sig vidare ut i skärgården dök först upp på Tidningen Skärgården.
Källa: Tidningen Skärgården
