Ett galleri som kan kasta loss och lägga till där publiken finns. Det är idén bakom Kulturkatamaranen – ett nytt, flytande konstkoncept som vill göra det enklare för konstnärer att nå ut – även till öarna. 

Solen glittrar i vattnet. Med sjösättningarna om knuten putsas det och fejas på allehanda flytetyg längs Årstaviken. Men i en av båtarna som redan ligger i vattnet har ett helt annat förberedelsearbete ägt rum. Väggarna är ljust grå och doftar nymålat, och pryds av en och annan tavla som hänger från diskreta lister i taket. Plastglas med salta pinnar på borden vittnar om nyliga festligheter.

Här, ombord på en 14,5 meter lång katamaran, växer ett annorlunda kulturprojekt fram – ett flytande galleri som vill göra konsten mer tillgänglig.

Bakom idén står Stephan Marshall – sommarboende på Ljusterö, entreprenör, filmare och livslång båtentusiast. För honom är Kulturkatamaranen ett svar på ett behov han länge sett: att skapa plats för konstnärer som saknar resurser, och samtidigt nå ut till en publik bortom stadens traditionella gallerier.

– Jag gör det här för stockholmarna, för turismen och för konstnärer som inte har pengar, säger han.

Fröet till Kulturkatamaranen såddes redan för 25 år sedan. Stephan berättar om skärgårdskonstnären Rut Brangmo, mamma till en klasskompis, som kämpade för att få ut sin konst till en större publik. Hennes utställningar på Ljusterö lockade inte tillräckligt många besökare, men hon hade inte råd att ställa ut i stan. 

Det var där tanken föddes: tänk om man kunde ta konsten dit människor faktiskt är, och göra den tillgänglig för fler. Idag har idén blivit verklighet. Katamaranen är ombyggd till ett galleri med drygt 25 meter väggyta, specialbelysning och plats för både tavlor och mindre evenemang. Här kan konstnärer hyra in sig under kortare perioder och själva stå för sin utställning till en kostnad som Stephan försöker hålla låg.

– Jag kan egentligen inget om konst själv, utan jag hyr ut en lokal. Det ska vara enkelt. Man betalar det man kan, säger han.

Ambitionen är att sänka trösklarna och att låta fler visa upp sig och nå ut. Inte bara de etablerade namnen, utan också de som annars inte har möjlighet.

Den största utmaningen för Stephan Marshall just nu är att få en beständig båtplats. För tillfället ligger katamaranen förtöjd i Årstavikens segelsällskaps klubbhamn, där Stephan är hamnansvarig, men hans dröm är att kunna få hyra en fast plats av Stockholms stad.

 – Eller någon annan aktör som kan se värdet – att det är bra för staden och inte bara ser till pengarna. 

För honom handlar det om en “win-win” – där kultur, turism och lokala verksamheter kan dra nytta av varandra. Båten är vinterbonad och kan användas året runt för utställningar och evenemang.

Men tanken är inte att bli fast i stan, utan att då och då lätta ankar och ta sig ut till öarna. 

– Det är förhoppningen. Vi kan komma ut till Åkersberga, Ingmarsö, Ljusterö, Möja… eller vart som helst egentligen, och ligga någon vecka, och sen åka vidare. Den här båten är till för att köras!

Resan till färdig katamaran har inte varit enkel. Stephan, som beskriver sig som “båttok”, köpte båten för drygt tre år sedan efter att den stått på land i 25 år. Sedan dess har han investerat omkring 800 000 kronor och lagt otaliga timmar på att färdigställa den. Men drivkraften är inte ekonomisk.

– Jag hoppas att jag går runt, såklart. Men jag gör inte det här för att tjäna pengar, utan för att det är en bra idé, säger han, och fortsätter:

– Visst är det en utmaning, Om man inte gillar utmaningar så skulle man ju inte ha börjat med det här. Eller hur? Då hade man suttit i kassan på Konsum och känt sig trygg! Men jag är inte den personen.

Hittills har han ordnat två välbesökta öppna hus för att väcka intresset för katamaranen bland konstnärer. Den första riktiga utställningen hoppas Stephan Marshall ska kunna bli av nu under våren. Den ska visa just Rut Brangmos alster, som ett sätt att sluta cirkeln.