Utan förvarning och till synes helt aningslös står personen där på fördäck. Det händer mig varje år. Jag har med en eller flera goda vänner i båten som tar egna initiativ, oftast är det vid tilläggning. En gång lät det lite konstigt från motorn. När jag körde in mot stranden, hoppade en av passagerarna plötsligt av framför båten. Av allt att döma för att på något sätt ta emot båten framifrån, ståendes på sandbotten. Det är bara en liten hardtopbåt på fem meter, men det är ju i alla fall runt sjuhundra kilo med folk ombord och ingen lek om man blir klämd eller knockad. Intentionerna är naturligtvis alltid goda, man vill hjälpa till och inte låta mig stå ensam med arbetsuppgifterna. Det är bara det att jag är van att vara ute med båten själv och jag förväntar mig ingen hjälp. Om sanningen ska fram vill jag helst inte ha den. Jag blir mest stressad av att behöva lägga till och samtidigt hantera en kamikazepilot på fördäck, som gör totalt oförutsägbara manövrar. Samma person som ena stunden målmedvetet och med siktet inställt på uppgifterna lämnat sittbrunnen och tagit sig till fören på en millisekund, vänder sig abrupt mot mig med frågan:

– Vad gör jag här?

– Ja, vad gör du där…

På vilken nivå ska vi börja? Tidpunkten för att reda ut båtkunskaperna är knepig och en annan viktig aspekt att ta med i beräkningen är såklart stämningen ombord. Jag vill ju inte förstöra den och få dem att känna sig dumma. Ofta har de ganska stor tilltro till sina förmågor och vi ska ju ha roligt.

Plötsligt sätter sig personen ner, bekvämt i fören med benen dinglande över relingen. Oj, oj, inte optimalt. Här balanserar jag på en svajig social lina. För tyvärr är ödmjukhet och humor något av det första som lämnar min verktygslåda av färdigheter när jag upplever stress.

– Inga ben över kanten, ropar jag och inkluderar en svordom.

Men vem är jag att döma? Det är väl knappast som att jag själv aldrig gjort något lite halvt eller helt livsfarligt med min båt, särskilt de två första åren av ägarskapet.

Hur som helst, med båten väl förtöjd sitter jag nu där och muttrar medan jag reder ut skapelsen. Knutarna är av okänd art och antalet så omfattande att det ser ut som någon börjat virka en grytlapp i fören. Som tur är har mina gäster sin humor i behåll. De tycker att jag är rolig när jag är en besserwisserkapten och resten av kvällen tilldelas jag särskilda fördelar under gapskratt. I yatzyspelet behöver jag till exempel bara slå fyra lika för att få yatzy. De kallar det kaptensyatzy.

Den här fördelningen passar mig perfekt. För på en båt ska man hjälpas åt och om jag sköter tilläggningen så kan mina vänner hålla i det goda humöret. Utöver det har jag numera orimliga fördelar i yatzy, och får inte ifrågasättas. Välkommen ombord!