2025-03-23 07:00:00
Till skärgårdspensionatet med ångbåt
Foto:Tidningen Skargarden
I den tredje och sista delen om ångbåtstrafiken från 1900-talets början fram till våra dagar tar Claes-Göran Dahl oss med till Arholma och andra öar där pensionaten fick orterna att blomstra. Såväl ångbåtstrafiken som pensionaten skulle dock gå en tynande tillvaro till mötes.
Tänk, vilka härliga dagar vi få
ute vid havet, där vindarna gå
Ute vid stranden, där böljorna slå
Härligt vi få!
(Arholmavalsen)
Under 1800-talet var det vanligt att man i Roslagen satsade sina sparslantar i några av alla de skutor som hörde hemma där och ägdes av partrederier. Försäkringarna ansågs ofta vara för dyra och det var många gånger ett riktigt vågspel om man skulle få tillbaka pengarna med ränta eller förlora allt.
Under Krimkriget (1853-1856) och fransk-tyska kriget (1870–1871) lyckades några av Roslagens redare bli förmögna och begreppet ”Björköadeln” myntades för den livsstil de representerade. Främst synliggjort genom deras ”skepparställen”. På Björkö i Stockholms norra skärgård och även på några av de större öarna som Arholma och Blidö fanns det gott om sådana.
När ångfartygen tog upp ångan blev rospiggarna akterseglade eftersom de inte kunde bygga och underhålla ångfartyg. Ett undantag var Mathias Lundqvist (rådman 1890) som börjat som handelsbetjänt i en skeppshandel vid Trästa, där färjan i mer än 300 år gick över Väddö kanal, och jobbat sig upp. 1876 etablerade han ett rederi och var under sin levnad huvudredare för inte mindre än 43 fartyg och därmed på sin tid Roslagens störste redare.
Sakta men säkert försvann skutorna hemmahörande i Roslagen ur skeppslistorna. När sjöfartskonjunkturen vek och bondeseglationen avtynade tog ”övermodets” tid slut. ”Skepparställen” eller ”redargårdar” och andra större fastigheter omvandlades av driftigt folk till pensionat som gav arbetstillfällen och ett välkommet tillskott i kassan.
Närheten till Ålands (jäsande) hav var det stående argumentet som skulle locka presumtiva gäster. Orter med landförbindelse var först ut med att erbjuda mat och logi med uppfriskande bad. På Björkö fanns det som mest ett 20-tal pensionat med helinackordering. Inte sällan räckte sängservisen bara till för en omgång gäster så det gällde att hinna tvätta och få lakanen torra innan de nya gästerna anlände. En tidstypisk annons i Dagens Nyheter den 25 maj 1904 lyder:
Sommarvistelse vid Ålands Haf. Helinackordering kan erhållas på längre eller kortare tid vid det natursköna Simpnäs på Björkö. Pris 2:50 per dag. Närmare underrättelser lämnas Rikst., Björkö växel, Elisabeth Lindgren, postadr. Simpnäs, Arholma.
Det kanske mest kända pensionatet var just Ahlmans pensionat. Det har också en för skärgårdspensionaten typisk historia. Mästerlotsen Mattias Ahlman stod för etableringen men det var starka kvinnor som utförde det mesta av arbetet under några korta sommarmånader. I det här fallet hustrun Maria och döttrarna Elna och Elma. Sonen Emil gick till sjöss och återvände för att bli fyrvaktare. Han tog senare över pensionatet med hustrun Emmy. Mattias hade liksom flera av rospiggarna drabbats av sjöfartskonjunkturens nedgång och vid laga skiftet som ägde rum på ön till mångas missnöje tvingats flytta till ett läge vid klippor mot havet och skogen bakom. I själva verket var det ett idealiskt läge för ett pensionat med nära till bad och friluftsliv skulle det visa sig.
När gästerna kom till frukostbordet väntade nybakat bröd och färsk mjölk. Strömming i alla dess former stod på menyn. Kött med mera hämtades från Norrtälje. Några spriträttigheter hade man inte men det löstes med en ”Arholmamacka” (föregångare till ”skådebrödet”) före middagen efter dagens ”strapatser”. Dagens stora nöje var att gå ner och möta Waxholm III när hon kom från stan. På helgerna var det byte av gäster och då klädde man gärna upp sig. Det sjöngs välkomst- och avskedsvisor, ofta ackompanjerade av dragspel.
Mer än en passagerare lär ha klivit snett på landgången från Waxholm III, som i många år hade Arholma som natthamn, och hamnat i plurret efter att ha avnjutit resans sex timmar i övermått. När pensionatsgästerna reste hem med ångbåten skanderade de kvarvarande på bryggan: ”Stackars ni som måste resa, vi får stanna kvar och jäsa”. En annan ramsa löd: ”Tidigt uppe sent i säng, heja Ahlmans glada gäng!”
1909 steg apotekaren Herman Svenonius över Waxholm III:ans landgång för att vistas på Ahlmans pensionat. Han skrev gärna tillfällighetsvers och satte texten på Arholmavalsen som försäkringstjänstemannen Albin Carlsson från Eskilstuna komponerat vid en tidigare vistelse på pensionatet.
1912 tillkom en variant skriven av varietéartisten Johan Lorenz Österlund. En tredje sjöng Ulla Billqvist in 1944. Waxholm III – ”Trean” var tillsammans med SS Blidö, SS Serla och SS Blidösund med flera indragna i det berömda ”Blidökriget”.
Ombord fanns ångbåtspostexpedition, ÅBXP, och poststämpel med ÅBXP nr, en ordning som inrättats av generalpostdirektören Adolf Wilhelm Roos. Han har gått till hävderna som Postverkets nydanare. Officiellt var det befälhavaren som var ansvarig för ÅBXP men i praktiken oftast styrman.
Med båten kom post och tidningar. För att de inte skulle gå den tre dagar längre vägen över land skrev man ”Medföljer Waxholmsbåt” på kuvertet. Brev kunde läggas i postlådan ombord eller lämnas till styrman. Frimärken skulle tillhandahållas och i Postens föreskrifter 1915 stadgas att vid allmänhetens betjänande har föreståndare för ångbåtspostexpedition att visa tillmötesgående, att med beredvillighet lämna begärda upplysningar samt att utan åtskillnad behandla alla lika. Om det senare tillkommit på förekommen anledning är oklart.
Under Andra världskriget förhyrdes många av pensionaten i Roslagen av Krigsmakten. Ett av de mindre på Arholma tillhörde Anna Andersson som av soldathumorn döptes till Carmencita. Under kriget var roslagssonen Bertil Kumlien med och byggde ”världens vackrast belägna dansbana” mittemot ångbåtsbryggan. Bertil hade pausat sin konstnärliga karriär när kriget kom. Hans förfäder var idel arkitekter och konstnärer men han sa själv att han var född i en eka så det var naturligt att han sökte sig till Kustartilleriet. Han avancerade snabbt och fick chefsbefattningar på militära anläggningar vid farleden och var en av två uttagna som fick gå en speciell utbildning till reservofficer. Ingen har som han i ord och enastående teckningar skildrat skärgården och havet inklusive alla platser som förekommer i sjörapporten. Otaliga är de böcker han illustrerat. För att inte tala om nobelprisdiplom och frimärken.
Nästan alla Waxholmsbolagets fartyg var uttagna som hjälpfartyg och kommendanten i Vaxholms fästning stod som tilltänkt användare av de flesta. Bara ett fåtal var rekvirerade för längre tid men Waxholmsbolaget led brist på egna större fartyg och trafiken ökade under kriget med de restriktioner som infördes för privat trafik.
Ett gyllene tillfälle uppstod att inköpa den eleganta expressångaren Strängnäs Express som blev Storskär. Den 15 juni 1940 seglade fartyget för första gången med W i skorstenen och gör det alltjämt. Under de första 25 åren trafikerade hon norra skärgården och ersatte tillsammans med Nordan Waxholm III, oftast med Arholma eller Simpnäs som slutbrygga. Det var många bryggor och mycket last att hålla reda på. I början av 60-talet gjordes Storskär endast en tur per vecka till Arholma innan trafiken upphörde 1965.
Pensionatsgäster till bryggor på Norrteljetraden, som trafikerades av SS Norrtelje innan hon sattes i trafik till Mariehamn, kunde glädjas åt en snabb och komfortabel resa. Linanäs på Ljusterö, där pensionatet Rastaborg låg, var en så stor och betydande ångbåtsbrygga att SS Norrtelje på sina resor mellan Stockholm och Norrtälje gick via Saxarfjärden för att lägga till där och i närliggande Laggarsvik på vissa turer. Almgren på Ljusterö hade ett bolag som både försökte sig på färjetrafik till Lillsved och bedrev taxi- samt bussrörelse. Även några av fartygen som normalt gick till Öregrund/Östhammar kunde sättas in till Linanäs under dagar med stor resandeström.
Från 1950-talet minns jag några av de till Linanäs och Rastaborg återkommande gästerna som brukade komma ner till ångbåtsbryggan i sommarklänningar och de typiska stråhattarna. Gärna tillsammans med en cigarrcigarett av märket Bellman siesta. Charterresor till varmare länder i kombination med krångligare regler tog sakta men säkert död på skärgårdspensionaten. Även om de under Carl Lidboms tid med mottot ”ge mig en lag om dagen” kunde uppleva ett sista uppsving då Regeringen öste pengar över fackförbund som höll kurser om ”Tutan” (Medbestämmandelagen) och Arbetsmiljölagen.
Från min egen tid som styrman i SS Storskär minns jag speciellt Vera som serverade i försalongen eller matsalen. Trots att hon hade det kärvt var hon alltid glad och vänlig. I matsalen på Waxholm III där hon tidigare tjänstgjort fanns det anslag på skottet som förkunnade: ”Spritdrycker få ej förtäras i denna lokal”. Den vänliga Vera brukade för säkerhets skull fråga matgästerna: ”önskas små glas”.
Befälhavare var sjökapten Sven Nordqvist som var född på Blidö 1894. Han hade börjat som styrman i SS Norrtelje 1923 och blev befälhavare i den isbrytande ångaren Waxholm II som länge trafikerade Husarötraden. Hans lilla gimmick var att gå innanför den gröna pricken som stod utanför bensinstationen i Vaxholm för att få ett bättre tillägg på ingående. ”Nu tror tanterna att kapten är full” sa han till mig och log i mjugg.
Det var ofta långa arbetsdagar ombord innan besättningen fick törna in men ändå ganska bekymmerslöst när man gjort klart för dagen och nattat däcken. De gamla skepparna, styrmännen, restauratriserna och matroserna, varav många var rederiet trogna en stor del av sin levnad, har mönstrat av för gott. Nu gäller det att slå vakt om de kvarvarande ångfartygen. Gå gärna med i Stiftelsen Skärgårdsbåten och håll fyr i pannan eller Trafikantföreningen för att värna om trafiken från Strömkajen.
Text: CG Dahl
Inlägget Till skärgårdspensionatet med ångbåt dök först upp på Tidningen Skärgården.
Källa: Tidningen Skärgården
