Redan som tonåring gav Tom Cunliffe sig iväg till sjöss. Kärleken till havet och båtlivet har präglat hela hans 79-åriga liv, och han har utforskat de flesta vatten i världen. För några år sedan förälskade han och frun Ros sig i Stockholms skärgård och har sedan dess seglat här varje sommar. 

Tom Cunliffe är en levande legend bland långfärdsseglare. Förutom att vara sjöfarare är han också en uppskattad föreläsare och författare till över 30 facklitterära böcker om båtliv och en nyligen släppt debutroman – Hurricane Force – givetvis med en seglare som huvudkaraktär. Sedan 1969 har han seglat världen över med sin fru Ros och han har dessutom en global onlineklubb, The Sea Chest, där seglare kan ta del av såväl praktiska tips som berättelser från havet.

Till Stockholms skärgård kom paret första gången 1989, då de seglade från södra England på väg till dåvarande Leningrad – och älskade den. 

– Vi insåg att vi var tvungna att komma tillbaka och segla här, så vi återvände på 90-talet. Sedan började vi resa hit varje sommar. 

Det är nu sjunde året Tom och Ros tillbringar här och när Skärgården får kontakt med paret befinner de sig vid Harstena, efter att ha tillbringat tre veckor i Stockholms skärgård. Vad är det då som ständigt drar dem tillbaka?

– Det är helt fantastiskt att kunna segla på lugnt vatten, för där vi kommer ifrån är det alltid sjögång. Visst finns det en viss romantik i vågorna och allt det där, men egentligen är det lugnt vatten vi alla verkligen uppskattar. Så det är underbart. Vi älskar att vi varje kväll kan hitta en ny plats att ankra på. Det finns alltid någon ny plats att upptäcka, säger Tom Cunliffe. 

Särskilt förtjusta är paret i öarna i ytterskärgården, och han lyfter fram Rödlöga och Huvudskär som några av favoriterna.

– De är fantastiska platser – helt underbara. Människorna där ute är så vänliga mot oss. Landskapet är enastående och historien fascinerar mig verkligen. Det är fantastiskt att människor levde där ute utan internet, utan el, utan rinnande vatten, uppfostrade sina barn, tog hand om de äldre och lyckades på något sätt försörja sig i den där vildmarken, i samklang med naturen. Jag älskar den känslan av historia, den är magisk, säger han. 

Som brittisk sjöfarare som återvänt hit regelbundet under 30 år reflekterar han lite över mötena med de svenska skärgårdsborna. När han och Ros först kom till Sverige på 1990-talet uppfattade han svenskarna som ganska reserverade och blyga. 

– Om man själv tog kontakt var de väldigt vänliga – däremot tog de sällan det första steget. Med åren har vi däremot upplevt att svenskarna har blivit mycket mer utåtriktade. Många har tagit kontakt med oss, blivit våra vänner och vi har umgåtts mycket tillsammans. Det har vi verkligen uppskattat. 

Han berättar entusiastiskt om deras underbara midsommar på Lådna, som firades tillsammans med svenska vänner. Hur de fick hjälpa till med att klä midsommarstången och sedan dansa kring den. De fick också möjlighet att följa med ångfartyget S/S Blidösund och Briggen Tre Kronor under sin senaste vistelse, upplevelser som Tom beskriver som oförglömliga. 

Tom och Ros har korsat de flesta farvatten jorden över. I över 40 år har de med sina traditionella gaffelriggade båtar seglat till Sydamerika, Grönland, Island och arktiska Kanada. Till Karibien och i Medelhavet. Finns det något hav han inte seglat på och ännu skulle vilja utforska? Tom funderar en stund innan svaret kommer. 

– Jag har egentligen inte seglat i Stilla havet, förutom någon enstaka gång i arbetet. Och jag har egentligen inget större behov av att göra det heller. Man kan ju inte hinna med allt här i livet. Sedan har ju Östersjön fortfarande mycket kvar för oss att upptäcka och njuta av. Och det fina här är att avstånden är så korta, menar han. 

Ungefär tre–fyra månader om året tillbringar paret ombord. Som den inbitna seglare Tom är, kan han verkligen inte anklagas för att vara någon landkrabba. Hur länge klarar han då av att vara i land utan att bli rastlös? Längtar han inte ofta ut till havs igen? Han skrattar lite. 

– Det var en bra fråga. Och svaret är jo, det gör man. När man är ute till havs börjar jag längta efter mitt lilla hus där hemma och trädgården – och efter min veteran-Bentley. Men när jag väl är hemma längtar jag desperat tillbaka till båten. Så är det att vara seglare, det är så vi fungerar. Vi är ett lite märkligt släkte.

Med åren har Tom och Ros börjat sakna ner lite och börjat inse att kroppen inte längre är densamma som vid 30. Än så länge går det dock bra, och paret har inga planer på att gå i land för gott. Båten på 45 fot är så genomtänkt organiserad så att de klarar av att hantera och underhålla den själva och erbjuder allt de behöver. 

– Jag tror att vi kan fortsätta i några år till, och det ser jag verkligen fram emot. Om inte någon av våra kroppar går sönder, vill säga. Men så länge vi kan fortsätta såhär är jag lycklig och tacksam över att vi ännu kan segla och utforska, säger Tom. 

Mer om Tom Cunliffe, hans långa seglarliv och gedigna bokproduktion kan läsas på hans hemsida, https://www.tomcunliffe.com/ 

Ingrid Hedman