Först sjönk vattenståndet kraftigt. Sedan lade sig isen över stora delar av Stockholms skärgård. Nu riskerar bryggorna att skadas om vattenståndet ökar snabbt.

På Facebook diskuteras det nu olika förbyggande åtgärder för rädda bryggorna från is som pressas uppåt av vattnet.

Jim Dahlin berättar i gruppen Ljusterö aktuellt att han har sågat ett snitt på 10 centimeter runt hela bryggan med motorsåg och därmed frilagt bryggan från övrig is, Han har även satt en luftpump som cirkulerar vattnet runt alla hörn.

– Snittet kommer frysa igen men är ju betydligt mindre tjockt än 25 centimeter, som det var där jag sågade. 

Christian Nissen berättar att hans pappa brukar såga upp ett snitt från bryggans yttre del parallellt med stranden. 

– När isen bryter upp och drar sig tillbaka, så tar den inte med sig bryggan/stenkistan. Har funkat utmärkt alla år, skriver han.

Per Isacson, tekniskt ansvarig på företaget Moderna bryggor och författare till boken Bryggan, rekommenderar att man åtminstone sågar ett hål mitt under bryggan för att det stigande vattnet ska få någonstans att ta vägen.

– En de-icer, propeller, under bryggan, är också en bra förebyggande åtgärd, säger han. Den trycker upp det varmare vattnet närmast botten och försvagar isen. Har du en pålad brygga kanske du ska göra hål runt varje påle för att minska risken att isen tar tag i pålarna och pressar dem rakt upp, säger Per Isacson.

Bryggor med stenkistor klarar normalt isens tryck uppåt bättre. Moderna Bryggor bygger stenkistor inkapslade i glasfiber. Då får isen svårt att greppa ytterhöljet och lyfta det.

– Men om du har en gammal sliten stenkista i trä kan även den knäckas av isens lyftkraft, säger Per Isacson.

Bryggdäcken kan också skadas på alla typer av fasta bryggor om det höjda vatten-ståndet lyfter upp isen så att den pressar mot brädorna.

Men Per Isacson säger att den största risken för bryggor inte är att isen pressas uppåt. Det är att isen trycks mot bryggorna från sidan.

Från och med nu kan det vara soliga och varma dagar och isen expanderar. Under kyliga nätter krymper isen, men ibland bildas sprickor som fylls med vatten och fryser. Nya sprickor på kanske fem till tio centimeter bildas varje natt.

– Det gör att is genom temperaturväxlingarna kan förskjutas både en och två meter upp mot land, säger Per Isacson som fortsätter:

– Den förskjutningen finns det nästan ingen brygga som håller emot. Den är till och med ett hot mot betongkajer. 

Han säger att en eller flera de–icers runt bryggan eller såga en stor vak runt den kan vara ett bra skydd mot isförskjutning.

Några personer som tyckte det var en strålande idé att sätta upp ett bastutält och en motor på ett isflak hamnade i sjönöd och vinschades ombord på ett av Waxholmsbolagets fartyg.

När Johan Axberg i söndags åkte med Waxholmsbåten in till Stavsnäs vinterhamn fick han se en ovanlig syn. Fem personer befann sig på ett stort isflak som de satt upp ett bastutält på. Hela isflaket försökte man styra med en mindre utombordare.

– Jag tyckte det såg roligt och trevligt ut det de höll på med. De var glada och uppspelta och hade bastutält och drönare med kameror, samtidigt funderade jag på vilket säkerhetstänk man hade. Det var fem personer på ett 100 kvadratmeter stort isflak, 500 meter från land. Den enda säkerheten en SUP-bräda, men den rymmer man inte fem personer på.

 Johan Axberg säger att fartyget passerade isflaket långsamt, men att isflaket ändå bröts sönder av aktersvallet från fartyget. 

– Det verkade inte lika roligt längre och vi såg att de började bli oroliga. 

Besättningen på Waxholmsbåten M/S Gällnö fick åka ut och vinscha ombord personerna. De lyckades även bärga bastutält och annan utrustning och ingen person skadades.

– Jag antar att de filmade och ville få publicitet på nätet, men jag tror inte att det som hände är något man vill sprida, säger Johan Axberg.

Det är oklart om det fanns flytvästar på isflaket, man hade i alla inga på sig vid händelsen.

Enligt uppgit handlar det om tyska turister. Nyheten har väckt internationell uppmärksamhet.

En annan incident med nödställda på isflak inträffade under lördagen då tre skridskoåkare fastnade på ett isflak i Söderhamns skärgård. Räddningshelikopter från Norrtälje kunde undsätta personerna. 

Syftet var att gallra och plockhugga träd för att skapa betesmarker, men istället kalhöggs stora ytor. Länsstyrelsen polisanmäler nu händelsen.

Det var för ett år sedan som länsstyrelsen genomförde restaureringsåtgärder vid Höggarn i Sandemars naturreservat. Den anlitade entreprenören Mellanskog skulle gallra och plockhugga träd för att öppna upp betesmarker, men en underentreprenör till Mellanskog valde av någon anledning att kalhugga stora ytor.

– Vi tyckte vi var så tydliga vi kunde vara, men uppenbarligen hade vi kunnat vara tydligare, sade Karin Joelsson, miljöhandläggare på länsstyrelsen till Skärgården efter händelsen.

Åtgärderna utreddes därefter av jävsskäl av Länsstyrelsen på Gotland som nu polisanmält händelsen som misstänkt brott mot områdesskydd. Enligt länsstyrelsen har fler träd än avsetts avverkats, bland annat flera grova tallar. Enligt avtalet med Mellanskog skulle äldre tallar lämnas och endast tallar markerade med röd färg fällas. Länsstyrelsen anser att entreprenören är ansvarig för att instruktioner följs av underentreprenörer. Avverkningen beskrivs som allvarlig och att de ekologiska värden som gått förlorade kommer att ta långt tid att återställa.

I takt med att beredskapsfrågor får allt större utrymme, inte minst i skärgården, har föreningen Blidöbygden Utveckling i Samverkan (BUS) bildat en särskild beredskapsgrupp. Syftet är att stärka samarbetet med kommunen och berörda myndigheter – men också att lyfta en fråga som sällan diskuteras: den digitala beredskapen.

En av dem som engagerat sig är Göte Lagerkvist, som driver frågan om hur beroende både privatpersoner och samhälle är av stora internationella teknikföretag.

– Jag blir frustrerad över att inte fullt ut äga mina egna dokument och bilder. Om man inte kan logga in på sina konton riskerar man att inte komma åt sina egna filer, säger han.

Bakgrunden är en växande oro för sårbarheter i ett allt mer digitaliserat samhälle. Medan mycket av beredskapsarbetet fokuserar på elförsörjning, transporter och livsmedel, menar gruppen att beroendet av molntjänster och utländska system också behöver uppmärksammas.

Som ett konkret initiativ arbetar BUS med att informera om alternativ baserade på öppen källkod, såsom operativsystemet Linux och program som kan ersätta kommersiella kontorspaket, e-posttjänster och videomöten. Tanken är att göra det möjligt för intresserade att prova systemen utan risk, bland annat via startbara USB-minnen.

– Det handlar inte om att ställa saker mot varandra utan om att skapa medvetenhet. Ska andra äga vår data, eller vill vi ha större kontroll själva? säger Göte Lagerkvist.

På föreningens webbplats byggs nu en informationssida upp där intresserade kan ta del av guider och resurser. Ambitionen är också att väcka dialog med kommunen kring hur digitalt beroende ser ut inom offentlig verksamhet.

Arbetet med att säkra skeppet Vasa för framtiden har nått en viktig milstolpe när projektet Stötta Vasa nu är halvvägs. Men det saknas fortfarande finansiering för att kunna gå i mål lagom till skeppets 400-årsdag. 

Det väsnas rejält i Vasamuseets dunkla sal, som vid den här tiden på morgonen är tomt på besökare. Klockan tio släpps allmänheten in att beskåda det mäktiga 1600-talsskeppet och innan dess vill man hinna med så mycket ljudintensivt arbete som möjligt.  

Den gamla stödstruktur som burit skeppet sedan 1960-talet håller på att ersättas av en helt ny, specialanpassad konstruktion. Totalt ska 17 gamla stöd bytas ut mot 27 moderna vaggor som är skräddarsydda efter skrovets form och inre konstruktion.

– Det är ett avancerat projekt och varje steg måste tas med största varsamhet. Varje nytt stöd anpassas efter skeppets form och behov. Det är ett precisionsarbete på millimetern där mycket kan gå fel, säger Peter Rydebjörk, projektchef för Stötta Vasa.

Forskning har visat att Vasas trä är kraftigt försvagat efter nära 400 år under vatten och därefter decennier i museimiljö. Samtidigt pågår flera nedbrytningsprocesser i materialet. Resultatet är att skeppet långsamt sjunker – både nedåt och utåt – och dessutom lutar något åt babord.

– Vi mäter alla rörelser dygnet runt. Även om det handlar om bråkdelar av millimeter per år är det ett problem om vi vill att skeppet ska bevaras i hundratals år till, säger Peter Rydebjörk.

Det nya stödsystemet är därför konstruerat som en rörlig mekanism snarare än en fast ställning. Varje vagga placeras där skeppets inre balksystem ger bäst bärighet. Att det blivit just 27 stöd beror på att det finns 27 balkrader i skeppets konstruktion.

Till skillnad från de äldre stöden, som placerades där museibyggnadens golv klarade belastningen, är de nya noggrant anpassade efter skeppets struktur. För att möjliggöra det har även museets golv förstärkts.

Arbetet med stödkonstruktionen sker samtidigt som museet håller öppet för besökare. Det ställer höga krav på planering och säkerhet. 

– Här måste man ta det lugnt. Ingenting får gå fel. I vanliga byggprojekt kan det vara stress och tidspress men här måste man backa och analysera varje steg om något oväntat händer, säger montören Jimmy Herneheim, som deltar i installationen.

Hur känns det att få vara delaktig i att bevara det här ytterligare 400 år, eller mer? 

– Ja, jag lär ju inte vara med och göra det nästa gång! skrattar han.

Stödkonstruktionen är dessutom förberedd för framtida justeringar. Den fungerar som ett mekaniskt system med ledade tryckplattor som kan följa skrovets små rörelser. I en senare fas ska stödbenen även kunna justeras för att långsamt räta upp skeppets lutning.

När den yttre stödkonstruktionen är färdig väntar nästa fas i projektet: ett inre skelett av specialstål som ska bära upp däcken och avlasta skrovet. Stålet sponsras av specialstålföretaget Alleima och består av en rostfri legering med mycket hög hållfasthet och korrosionsbeständighet.

Tack vare materialets styrka kan ingreppen i skeppet minimeras.

– Vi räknar med att göra ungefär hälften så många hål i skrovet som annars skulle behövas. Det är avgörande för att bevara skeppet, säger Peter Rydebjörk.

Arbetet med att stötta Vasa beskrivs som museets största utmaning sedan bärgningen av skeppet 1961 och den omfattande konserveringen som följde. 

– Det finns ingen originalmetod att ta till. Skepp är ju inte gjorda för att sitta på museer 400 år efter att de har byggts. Därför får vi uppfinna det här. Det är ett ansvar som togs när man beslutade att bärga skeppet. Nu måste vi se till att det kan bevaras långsiktigt, säger Peter Rydebjörk.

Museichefen Jenny Lind instämmer.

Det finns ingen originalmetod att ta till. Skepp är ju inte gjorda för att sitta på museer 400 år efter att de har byggts.

– Vasa berättar en så unik historia, som det enda bärgade 1600-tals vraket i sitt slag. Ett ovärderligt kulturarv både för Sverige men också för hela världen och ett museum som lockar närmare 1,5 miljoner besökare varje år. Vi vill att framtida generationer ska få möjlighet att ta del av skeppet och få komma nära 1600-talet, säger hon.

Vad är den största utmaningen i att leda ett museum som är öppet för besökare samtidigt som ett så omfattande tekniskt projekt pågår?

– De arbeten som stör mycket sker under den tiden på dygnet när museet är stängt, och inget arbete planeras ske under sommaren när vi har som flest besökare. Vi måste dock hålla museet öppet under projektets gång, eftersom Vasamuseet är helt beroende av sina intäkter. Vi får inga statliga ramanslag.

Hur reagerar besökare på att ett stort byggprojekt pågår runt skeppet?

– De flesta tycker att det är spännande och ställer många frågor kring bygget och vad som pågår, säger Jenny Lind.

Projektet beräknas kosta omkring 200 miljoner kronor och finansieras i huvudsak genom biljettintäkter och donationer. Bidragen kommer från både privatpersoner och större organisationer. Allt från barn som skänker sin veckopeng till företag och forskningsfonder bidrar till arbetet. Hittills har runt 30 miljoner samlats in.

– Det har kommit in en hel del donationer från privatpersoner. Vi har fått större bidrag från olika stiftelser. Vi har ett samarbete med Lidl och har fått sponsring av material från Alleima, berättar Jenny Lind. 

Vasamuseet är en del av den statliga myndigheten Statens museer för maritimtransport- och försvarshistoria, SMMTF, men får inget statligt stöd utan lever helt på egna intäkter, framför allt biljettintäkter. Intäkterna ska enligt instruktionen från regeringen framför allt gå till drift och underhåll av Vasamuseet. Men de räcker inte till att både finansiera den nya stöttningen och samtidigt driva och utveckla museet. 

– Därför söker vi efter donatorer och sponsorer som kan hjälpa oss, säger Jenny Lind.

Har museet fört dialog med staten om ökat stöd?

– Vi har kontinuerligt en dialog med kulturdepartementet som är vår huvudman och myndigheten har lyft projektet Stötta Vasa i sitt budgetunderlag under flera år.

Vasamuseet rymmer i dag tre historiska berättelser. Den första handlar om 1600-talets skeppsbygge och den dramatiska förlisningen 1628. Den andra om 1900-talets tekniska bedrift när skeppet bärgades och konserverades. Den tredje utspelar sig just nu – arbetet med att säkra skeppet för kommande generationer.

Projektet beräknas vara färdigt 2028, lagom till 400-årsminnet av Vasas första och enda seglats. Målet är att besökare ska kunna uppleva skeppet långt in i framtiden.

Vad är det svåraste med ett sånt här jobb?

– Det är att se till att det verkligen blir rätt. På 60-talet var det bråttom, men nu har vi fått chansen att tänka efter och då gäller det att vi gör rätt. Inte bara för att det ska bli bra nu utan långt in i framtiden, säger Peter Rydebjörk.

Det var en omtumlande vecka för Siv Rothammar, 84, på Mörtö Södra i Nämdöskärgården. Först slutade waxholmsbåtarna lägga till vid hennes brygga. Sedan fick hon inte sin leverans av mat.

Det låga vattenståndet gjorde att Waxholmsbolagets båtar inte trafikerade Mörtö Södra en stor del av vecka sju. 

När det blev torsdag anlände inte Siv Rothammars beställda matkassar från Tempo Runmarö.

På grund av inställda turer hade handlaren Carl Hamacher inte kunnat beställa transport till Mörtö Södra.

– Jag har två konserver med soppa i reserv men ägg, bröd, grönsaker och andra dagligvaror börjar ta slut – och så kattmaten, sa Siv Rothammar förra onsdagen.

Siv Rothammar har inte hemtjänst. Men samma dag kontaktade hon en biståndshandläggare på Värmdö kommun med en begäran om hjälp att få ut mat. 

Fredag förmiddag hade hon fortfarande inte fått hjälp, trots att det finns två brukare på en annan del av Mörtö där åtminstone den ena har besök av hemtjänsten varje dag. 

Till slut kopplades Värmdös säkerhetssamordnare, Johan Berglind, in och Djurö hemtjänst tog ansvar för att hämta Siv Rothammars mat i Styrsvik på Runmarö och köra den till Mörtö Södra.

– I rådande situation har man ett egenansvar att ha egna förråd som räcker minst en vecka, men vi har också ett omsorgsansvar enligt socialtjänstlagen att bistå Siv – och det gör vi nu, säger Johan Berglind.

Siv Rothammar är rörelsehindrad och bor sedan trettio år tillbaka i ett hus på Mörtö. Hennes brygga trafikeras vintertid bara en tur per dag, fyra gånger i veckan (utom söndag då det går två turer).

Hon är van att leva isolerat, särskilt på vintern, men det låga vattenståndet blev en ny prövning.

– Det är extremt när man inte ens får ut mat.