Vaxholms hembygdsmuseum ligger vackert beläget ute på en udde intill Norrhamnen. De äldsta byggnaderna härstammar från 1700-talet. Även om tiderna har förändrats sedan dess, står den stilla inne i museet.

Vaxholms hembygdsgård och museum ligger vackert omgiven av vatten ute på en udde i slutet av trädgårdsgatan. Området är en del av Norrhamnen där livet förr kretsade kring fisket. Många byggnader har envist hållit sig upprätta i hundratals år, men fiskebåtarna är sedan länge borta och numera en del av museets utställningar. När Skärgården besöker museet i början av april ligger en nytjärad eka på gårdsplanen. Doften och den välbevarade miljön bjuder på en färd bakåt i tiden, men som en skarp konstrast ligger en snabbgående bärplansbåt i aluminium stilla vid bryggan intill.

– Det var en kamrer Fredrik George Blomberg som på 1800-talet ägde fastigheten på udden. På den tiden fanns naturligtvis portlider, dass och andra ekonomibyggnader som idag inte finns kvar. Blomberg gifte sig men fick aldrig några barn och 1880 donerade han fastigheten till församlingen och kommunen, berättar Helene Sokolov, museiansvarig.

Intill hembygdsgården ligger vaktmästarbostaden. Den köpte kamrer Blomberg av mästerlotsen Anders Sundström år 1871. Året därpå köpte han huset som idag är hembygdsgården av handlaren Teodor Möller. Sjöstugan, som idag inrymmer museet är ihopbyggd med hembygdsgården. När, och av vem, byggnaderna ursprungligen uppfördes är okänt. Blomberg dog 1887 och museibyggnaden hyrdes därefter ut som bostad av kommunen ända fram till 1956. 

– Jag har faktiskt stått här på 50-talet och tittat in genom fönstret. Idag är el indragen men då fanns det varken el eller vatten, säger Helene Sokolov.

1961 fick hembygdsföreningen disponera hembygdsgården och sjöstugan för sin verksamhet. Byggnaderna användes till att samla historiska föremål från Vaxholm.

– Från början tog man emot allt som ramlade över föreningen men sedan har det renodlats mer och mer. Nu föreställer utställningen i markplan en fiskarbostad och på hembygdsgårdens övervåning finns deras verksamhet med strömmingsfiske och fågel- och säljakt, säger Marie-Louise Dagrup Strand, sekreterare och medieansvarig i föreningen.

Bara på udden lär ungefär 50 fiskarfamiljer ha bott en gång i tiden. Det är lätt att föreställa sig dofterna från fångsterna, ljuden och alla de aktiviteter med underhåll av skötar och båtar som måste ha präglat platsen. Fisket var en familjeangelägenhet. När männen kom tillbaka från fisketurerna fick kvinnorna ta över och ro eller segla fångsten in till Stockholm för försäljning. 

– Man brukar säga att männen inte fick göra det eftersom de då kom hem utan pengar, säger Marie-Louise Dagrup Strand och skrattar.

Att kliva över dörrtröskeln är som att ta ett steg över hundra år tillbaka i tiden. Det är lågt i tak, trångt  med en vedspis och kakelugn som fick hålla värmen i de två små rummen. Ovanför spisen hänger ullsockarna på tork. I soffan, som kunde göras om till säng, fick familjen tränga ihop sig. De familjer som bodde i huset var förmodligen inte särskilt välbeställda. 

– Sex personer kunde sova i soffan, säger Marie-Louise Dagrup Strand.

– Vi vill spegla hur folk som levde här hade det på den tiden och har koncentrerat oss på sekelskiftet 1800-1900-talet eftersom det går att hitta saker från den perioden, fyller Helene Sokolov i.

Inte alla föremål är gamla dock. Strumporna i ull har Helene Sokolov själv stickat.

– Ull är ett bra material, det kyler inte när det blir blött, säger hon.

– Amerikanare är helt hänförda. De kan stå framför Helenes stickade strumpor och vilja köpa dem, säger Marie-Louse Dagrup Strand.

En brant trappa på utsidan av huset leder upp till en våning ovanför fiskarbostaden. Där har föreningen återskapat en båtbyggarverkstad och längst in en skomakarverkstad som tidigare legat på torget. Museer är ett sätt att förhindra att vår historia faller i glömska, något som Helene Sokolov, menar är en viktig uppgift för samhället.

– För mig är det i alla fall så att om man inte vet något om historien kan man inte ta ställning till hur man vill ha det i framtiden.

För att hålla historien vid liv krävs dock ett intresse och engagemang. Kulturarvet får ibland ge vika för andra samhällsintressen, men det finns också andra hot. För sex år sedan detonerades en kraftig sprängladdning utanför museet, något som hade kunnat rasera hela byggnaden.

– Det var en chock. Allting var skadat. Samtidigt inträffade det nästan samtidig som covidpandemin så det påverkade inte turistverksamheten så mycket, säger Helene Sokolov.

Museet håller i sommar öppet tre dagar i veckan mellan 29 maj och 30 augusti. Närmast kommer valborg att firas vid hembygdsgården, men man anordnar även midsommarfirande och i augusti den årliga strömmingsrodden.