De möttes genom kärleken till folkmusiken. Sjutton år senare bor Mats och Anci Nordwall tillsammans på Ingmarsö, där musiken fortfarande är en självklar del av vardagen. Mats driver en instrumentverkstad och håller kurser i gitarrbygge, medan Anci bjuder in nyckelharpspelare till sin egen ”nyckelsemester”.

Anci har bott på Ingmarsö hela sitt liv. Mats tillbringade somrarna på ön som barn och ungdom. Deras vägar korsades 2009, när Anci fick höra talas om att det fanns en kille på ön som byggt en nyckelharpa som gymnasieprojekt. Själv hade hon fastnat för det 16-strängade instrumentet i sena tonåren, och nyfikenheten väcktes direkt.

– Jag tänkte att om det kommer hit en människa med en nyckelharpa är det ju slöseri om vi inte ses, säger hon och skrattar.

Anci tog kontakt med Mats och frågade om de kunde spela tillsammans. Och på den vägen var det. Den första sommaren musicerade de flitigt – Anci på nyckelharpa och Mats på 8-strängad bouzouki. I dag har bouzoukin fått ge plats åt en 10-strängad cittern, ett instrument med rötter i den irländska folkmusiken.

– Den är väl ungefär som en förvuxen mandolin – eller en blandning mellan gitarr och mandolin. Man får lite av två världar, säger Mats.

Båda växte upp i musikaliska hem. Ancis mamma spelade dragspel och piano, och Anci började själv med piano innan hennes pappa, båtbyggaren Per-Oskar Eriksson, byggde en nyckelharpa till hennes mamma. Hemma hos Mats fanns både folkdans och folkmusik ständigt närvarande. Han började spela fiol som nioåring och fick under tonåren upp ögonen för den irländska folkmusiken.

På Ingmarsö fanns inga folkmusiker när Anci växte upp. I stället blev Husaröbon och spelmannen Åke Öman, som spelade fiol och nyckelharpa, hennes väg in i folkmusikvärlden.

– Vi åkte runt i Uppland och han presenterade mig för alla de stora spelmännen. Det var fantastiskt, säger Anci, som i dag själv är riksspeleman.

Under åren har Anci och Mats spelat flitigt, både på Ingmarsö och på grannöarna. De anlitas ibland till bröllop och dop och har också hållit julkonserter i kyrkan.

Till vardags arbetar hon som lärare i Österåkers musikskola med undervisning av barn och ungdomar mellan sex och tjugo år. Hemma på Ingmarsö håller hon dessutom kurser för vuxna i nyckelharpa – något hon kallar för ”nyckelsemester”.

– Då får man bo i gäststugan, ha lektioner och spela med mig. Många kommer hit för att intensivträna. Då spelar vi i princip alla dygnets vakna timmar. De flesta deltagarna kommer hit från andra länder, säger hon.

Även Mats tar emot kursdeltagare i sin verkstad. Efter en utbildning i gitarrbygge valde han att specialisera sig på stränginstrument för folkmusik. Hans två veckor långa byggkurser inkluderar boende och genomförs exklusivt, med endast en deltagare åt gången. 

I verkstaden på tomten bygger han framför allt mandoliner, mandolor, citterns och gitarrer. Med åren har verksamheten blivit internationellt uppmärksammad och kunderna finns numera inte bara i Norden och övriga Europa utan även så långt bort som i USA och Japan.

– Svensk folkmusik har blivit lite hippt. Då spelar det egentligen ingen roll var verkstaden ligger, säger Anci.

Inom folkmusiken är det dessutom vanligt att musiker gärna vill framhålla vem som byggt deras instrument.

– När någon av mina kunder har varit ute på turné, till exempel i Norge, kan jag få flera förfrågningar efteråt från norrmän som sett instrumenten på konserten, berättar Mats.

Trots att det finns många musiker på Ingmarsö och öarna runt omkring har just den här folkmusiktraditionen aldrig varit särskilt stark i Stockholms skärgård. Nyckelharpan har sina främsta rötter i norra Uppland, medan skärgårdens musikliv mer utövats på fiol och senare på gitarr och dragspel. Att trä- och stränginstrument är känsliga för fukt kan också ha bidragit till vilka instrument som blivit vanligast i skärgården.

Vad är det då som lockar dem själva med folkmusiken?

– Jag tror att det är för att den är så levande. Den är inte statisk, utan fri och förlåtande. Man får göra sin egen grej, säger Anci, och Mats nickar instämmande.

– Det roliga är att den inte är notbunden. Man lär sig låtarna på gehör. När jag kompar någon kan jag hitta på egna stämmor och ackord och bygga vidare på musiken. När jag spelade klassiskt som yngre var det mycket striktare – då skulle man följa noterna, säger han. 

Ingrid Hedman