…om sina upplevelser på Sundholmen och Håtö under andra världskriget.

Hur påverkades er vardag i av kriget?

– Min far var inkallad till det som hette Landstormen. De var observatörer. Jag minns att de hade trekantiga hattar som en del av uniformen och låg runt om kring, på Sundskär bland annat. De skulle rapportera in om det kom flygplan och sådär. Sedan var det ransoneringskort på varor men jag minns inte att det var brist på bränsle eller så, utan vi körde med båtarna och annars fick man väl ro om det var nåt.

En februarinatt 1944 fällde ryssarna flera bomber över skärgården. Hur märkte ni av det?

– Vi vaknade mitt i natten av att sängarna hoppade. De hade fällt en bomb strax utanför Spillersboda som gick genom isen. Det var en väldig smäll. De fällde även en lysbomb som hängde ovanför och lös upp allting. Så det var vi ute och tittade på då, det såg ut som att det var mitt på dagen.  De var också in till Stockholm och fällde bomber där. Jag tyckte mest det var spännande, jag var ju bara ett barn då.

Gjorde ni något för att skydda er mot kriget?

– Nej egentligen inte. Det var det där med mörkläggningen. Man fick inte ha lampor tända utan att ha mörkläggningsgardiner för fönstren, för det fick inte lysa ut. Men för oss var det ingen skillnad att det var nedsläckt när vi var utomhus, eftersom vi var ensamma på ön var det alltid mörkt ändå.

Hur tog ni del av hur kriget utvecklade sig?

– Genom en så kallad kristallmottagre. Pappa satt med den där och letade efter kanaler tills han fick in nåt skrapljud. Vi hade inte ens telefon på den tiden, eller elektriskt lyse för den delen, vi använde karbidlampor.

Ser du några likheter eller skillnader mellan tiden för andra världskriget och det oroliga omvärldsläget idag?

– Ja både och. Det är väl samma typ av tokjökar som håller på idag. Men nu kör man ju delvis med andra metoder, genom datorer och sådant.