Det är ingen traktor med slåtterkross eller balpress som hörs över ängarna på östra Runmarö. Här är det lien, krattan och handkraften som gäller. Precis som förr.

För Staffan Wibom började allt med en ovanlig 70-årspresent:

– Jag fick fyra getter. Jag var inte helt oförberedd, men när de väl flyttat in insåg vi att de ju måste ha mat för dem hela vintern, berättar han.

Att köpa dyra maskiner var aldrig aktuellt. I stället valde han och hustrun Eva att göra som generationerna före dem.

– Vi tänkte att vi kör väl som man gjorde förr i tiden! 

Tio år senare fortsätter de fortfarande. När väderprognosen lovar flera torra dagar börjar arbetet. Först slås gräset med lie, sedan får det ligga och torka i solen innan det krattas ihop i långa strängar.

– Man fluffar upp det lite, brukar jag säga.

Efter ytterligare ett dygn krattas höet ihop till små högar innan det handlastas på vagnen. En gammal traktor från 1952 får göra tjänst den sista biten fram till ladan. Där kastas höet upp på loftet, där det får ligga luftigt med öppna luckor under flera veckor.

– Det måste vara riktigt torrt när man lägger in det. Sedan får det blåsa igenom ordentligt.

Arbetet är tidskrävande och planeras noggrant efter väderprognoserna. Fyra dygn med sol är idealet. Kommer regnet för tidigt riskerar allt arbete att vara förgäves. Förr om åren har familjen därför byggt egna hässjor av enestör från gärdsgårdsbyggen för att rädda höet.

– Vi tittade på gamla bilder och försökte lista ut hur man gjorde. Höet torkar väldigt fint på hässja.

Att bärga hö på gammalt vis är ett tungt arbete, men Staffan Wibom ser också andra värden.

– Den veckan behöver man inget gym! Sedan får man vila en vecka efteråt, säger han och skrattar.

Samtidigt blir arbetet ett gemensamt projekt. Brorsonen Mikael dokumenterar arbetet med kameran, medan hans söner Johan och Gustav hjälper till med krattor och högafflar.

– Det är många arbetsmoment och alla kan vara med.

Höet räcker hela vintern åt familjens tre getter, från hösten ända tills de första gröna stråna visar sig i början av maj. Dessutom får getterna morötter och torkade lövruskor av ask och hassel – ett gammalt skärgårdsknep som nästan fallit i glömska.

– De äter dem som chips.

Det lilla jordbruket har också fått oväntade följder. När getterna betar hålls de gamla inägorna öppna och blomrika.

– Det blir fantastiskt fina sommarängar. Fjärilar, insekter och fåglar trivs där.

I år har getterna dessutom fått beta ung vass längs Kilaviken.

– När vassen är 40–50 centimeter hög äter de den gärna. Vi har fått fina strandängar och det tänker vi fortsätta med.

Förhoppningen är att den sällsynta orkidéen ängsnycklar ska hitta tillbaka när strandängarna åter hålls öppna.

Under de tio år som gått har fler på Runmarö inspirerats att skaffa getter. Det som började med fyra djur i 70-årspresent har blivit något av en liten rörelse på ön.

Själv börjar Staffan Wibom känna att kroppen inte längre är densamma, men så länge hjälpen finns kvar tänker han fortsätta.

– Orken börjar väl sina lite. Men getterna blir ju som husdjur, man kan inte bara sluta.