Sjöns vägvisare kan sina snäva svängar

Lotsens främsta arbetsuppgift är att hjälpa fartyg genom okända vatten. Men med ett förändrat omvärldsläge är lotsen också statens första ögon ombord på främmande fartyg. Tidningen Skärgården följde med Sten Hallström på en helt vanlig arbetsdag i Mälaren.

Det är eftermiddag när Sten Hallström går ombord på den Madeiraflaggade FL Storoe. Fartyget har lossat gods från Papenburg, Tyskland i Västhamnen, Västerås. Nu gå hon tom till Estland där hon ska hämta ny last. Det är Hallström som ska föra ut torrlastaren från Västhamnen och föra henne till Södertälje, där en ny lots tar över. 

Han har arbetet inom sjöfarten i hela sitt yrkesliv och bland annat kört färjetrafik mellan Sverige och Finland, innan han utbildade sig till lots för fem år sedan.

Yrket kräver särskild utbildning men också gedigen erfarenhet av livet till sjöss.

– Man måste ha varit med om situationer som gör att man är trygg i att ta beslut under tuffa förhållanden, säger Hallström.

Vädret är fint och sikten är god när FL Storoe kastar loss. Hallström har kollat förhållandena på Sjöfartsverkets väderapp VIVA, innan han åkte hemmifrån.

– Det kommer bli en fin tur idag.

Men även om vädret ofta är den avgörande faktorn för hur arbetsdagen kommer bli är det långt ifrån det enda som spelar in. För ett par år sedan var han med om en marig situation när han lotsade ett fraktfartyg som fick motorhaveri i Köpingrännan.

– Det är väldigt smalt där och vi var tvungna att stanna och ankra och höll på att glida upp på grundbanken. Men vi klarade det med ett par meter. Det var lite pulshöjande.

Idag ska fartyget genom de snäva Hjulstasvängarna, två broöppningar och fram till slussen i Södertäljekanalen där en stor ombyggnation pågår. Kanalen är därför full med arbetspråmar, kranar och containrar.

Förutom att hjälpa fartyg som inte har lokalkännedom att ta sig fram på ett säkert sätt, är det också lotsens uppgift att vara statens första ögon ombord på främmande fartyg i svenska vatten. Om båten är dåligt skick eller lotsen på annat sätt anar ugglor i mossen kan han eller hon kontakta berörda myndigheter.

– En gång när jag kom upp på ett fartyg såg jag att lejdaren som jag just klättrat upp för var lagad med silvertejp. Då brann alla cylindrar, jag frågade vad fan de höll på med. Det var en ganska lejdback öststatare som inte tyckte det var några konstigheter direkt.

I och med det förändrade omvärldsläget är det inte bara arbetsmiljön lotsen håller koll på.

– Nu ser man ibland telefoner som är uppklistrade i frontskottet till ett hörn som filmar hela resan upp. Då kan man såklart fråga sig vad som är syftet med det.

Idag har Hallström ingenting att anmärka på. FL Storoe glider fram genom Mälaren i godan ro, med en flock hungriga måsar efter sig som spanar efter godsaker i kölvattnet. Fartyget håller runt 11 knop merparten av färden. Men vid vissa ställen får farten sättas ner. Efter Hjulstasvängarna och med den första broöppningen bakom sig kör hon genom Grönsundet. Där ligger en av Sveriges äldsta byggnader, Utöhus och på babordsidan syns ett litet kinesiskt tehus från 1700-talet som tillhör Grönsöö slott.

– De är rädda om sitt lilla tehus, det kan vara känsligt för svall så därför är det 7 knop här, säger Hallström.

På vägen passerar fartyget också en liten ögrupp som Hallström pekar ut på radarn.

– Det är Loppan, Lusen och Gneten, säger han och tillägger:

– Men det finns ingenting som heter så egentligen.

Smeknamnen på örarna är något som går från mun till mun bland lotsar och ingenting som går att söka upp på en karta.

– Man ska hålla ut minst två sjömil från dem för att inte gå på midsommargrund, det är att av många så kallade frimärken i farleden, berättar Hallström.

När fartyget närmar sig Södertälje är det mörkt ute. Arbetspråmarna ropar till varandra över den knastrande radion på kanal 68. En av dem är i färd med att sätta en påle och kan inte flytta på sig.

– Jaha, då blir vi sena, konstaterar Hallström.

För att Mälarbron ska kunna öppna krävs att alla pråmarna gör uppehåll i arbetet och lämnar plats åt fartyget. FL Storoe smyger fram i den smala kanalen och väntar på besked. Hallström ringer upp kanaloperatören.

– Tjena, Sten här. Har du nån kanalgubbe där?

Nu har en av pråmarna tappat ett stort rör i kanalen som måste röjas undan. Hallström får hålla upp fartyget mot vinden. Fören driver något. Men till slut ropar kanaloperatören att röret är bärgat och bron kan öppnas. Hallström anropar Mälarbron.

– FL Storoe här, då kommer jag på.

Den 111 meter långa torrlastaren glider sakta in i den snäva delen av kanalen. Överallt ligger arbetspråmar och trängs med kranar och byggbaracker.

– Här är målet att inte paja någonting, skrattar Hallström.

Fartyget lägger till i slussen med styrbordsidan. Hallström tackar för sig och på väg ner lämnar han över till sin lotskollega som ska ta fartyget vidare.