2025-02-09 07:00:00
Tidigare lärarna står upp för Ljusterö skola
Foto:Ylva Bergman
En liten, lokal skola där man verkligen lär känna sina elever. Om det vittnar de tidigare lärarna Ulla Pettersson och Marianne Strömblad, som sett skolans utveckling sedan 60-talet. Nu sluter de upp bakom protestgruppen som vill stoppa nedläggningen av högstadiet.
– Det får bara inte ske, säger Ulla Pettersson.
Det är en gråkall januarieftermiddag och på Ljusterö skola släntrar några elever över gården med snabba steg. Från förskolan intill hörs glada barnrop och gnisslet från gungor. Vägg i vägg med skolan ligger Görjansgårdens trygghetsboende, där Ulla Pettersson bor. Hon tittar ut över skolgården och pekar mot ett upplyst fönster på skolbyggnadens bottenplan.
– Där hade jag mitt rum.
Ulla Pettersson är idag 93 år. Bakom sig har hon ett långt yrkesliv som grundskollärare på Ljusterö skola där hon arbetat sedan slutet av 50-talet, då hon flyttade till ön. Idag har jag stämt träff med henne och Marianne Strömblad, som gått i skolan som barn, haft Ulla som lärare, och därefter själv jobbat där som lärare under många år. De har båda även haft sina egna barn i skolan.
Nu när det blåst upp till storm kring skolan, och man diskuterar att flytta högstadieeleverna till Åkersberga, minns Marianne sin egen högstadietid. Då, när Ljusterö var en egen kommun, fanns det två skolor på ön: en vid Mjölnarström och en vid kyrkan. En sammanslagen 1-2:a fanns på båda ställena, för man tyckte inte att de allra minsta barnen skulle behöva åka så långt. Vid Mjölnarström fanns även en 3-4:a och vid kyrkan en 5-6:a. Men det fanns inget högstadium.
– Vi åkte fram och tillbaka till Åkersberga varje dag. Det var inget man såg fram emot. Jag hade tre kilometer att cykla till bussen först, oavsett väder och vind, berättar Marianne.
Vid ett tillfälle var det under 30 minusgrader och hennes pappa hade hållit henne hemma. Men klasskamraterna som bodde närmare bussen hade fått åka, för att sedan fastna i timmar i en iskall buss som havererade vid färjan. När de till slut, mycket sena, kom fram till skolan möttes de av lärarens syrliga kommentar: ”Är det dags att komma nu?”
– De visste knappt vad Ljusterö var, lärarna. De hade ingen aning om vilka skolvägar som fanns här ute och det togs aldrig någon hänsyn till att vi fick åka.
Vi pratar om åren som gått, allt från 60-talets du-reform och progressiva sexualkunskapsundervisning till skidutflykter till Romme och lägerskolor på Ingmarsö. Det dröjde till 1988 innan högstadiet kom till ön. Då invigdes dagens skola, med klasser från ettan upp till nian.
Både Marianne och Ulla minns sin tid på Ljusterö skola som väldigt positiv.
– Att jobba som lärare här, det har varit fantastiskt. Man lär känna eleverna när man ser dem under så många år. Man vet hur de har det omkring sig, säger Ulla.
Marianne instämmer.
– Vi känner ju till ön och vet vilka som bor avigt till. En annan fördel är att man inte bara känner barnen, man känner också deras föräldrar och kanske en generation till. Eleverna får en viss trygghet i det också.
De berättar om hur de suttit i timmar med elever – pratat, lyssnat, kramat om och torkat tårar. Om de kaxiga killarna som på nätterna under lägerskolorna lättat på den tuffa fasaden och velat ha sina lärare nära intill. Om att de fortfarande ibland blir stoppade på stan av tidigare elever som vill säga hej.
När de hörde om planerna på att stänga ner högstadiet blev båda bestörta.
– Det är bedrövligt. Det får bara inte ske, säger Ulla och skakar långsamt på huvudet.
– Skulle de genomföra det så skulle de få mycket besvär. Det är protester nu, men då blir det nog etter värre. Jag tror inte de vågar visa sig här sen. Det är inte bara de i skolan som håller ihop, vi håller alla ihop, säger Marianne.
Och de har protesterat förr – bland annat när Mariannes yngsta barn skulle börja sexårsverksamhet och nekades skolskjuts.
Ulla Pettersson minns samarbetet med lärarföreningar i Finland och på Åland när hon började som lärare.
– Det märktes redan då helt solklart att både Åland och Finland värnade sina småskolor. De ställde upp på att det måste finnas båtskjuts om man bor på en ö. Medan man i Sverige tyckte att folk borde flytta iland. Det var så tråkigt.
Vad som händer nu med Ljusterö skola är ännu inte klart. Förslaget om nedstängning ska arbetas om, men ännu finns ingen klar lösning till hur budgetunderskottet, som var upprinnelsen till förslaget, ska hanteras. På senare tid har skolan också fått en del kritik. Både skolinspektionens och kommunens egna utvärderingar visar på en miljö där både elever och lärare upplevt stök, otrygghet och bristande studiero.
– Jag tror att det största problemet idag är att man inte har tid och möjlighet att ta hand om de barnen som behöver extra hjälp. Det skulle vara mycket värdefullt att de får vara i en mindre grupp, då behöver man inte vara rädd för att fråga om man inte förstår. Sen är det ett stort problem idag med alla dessa mobiltelefoner, tyvärr. Så mycket skit som kommer med dem, suckar Marianne.
Att hantera barn som har ett större behov av stöd är något som Ulla och Marianne känner igen.
– Vi hade en period då vi hade flera som jobbade i ett tajt team. Det kom åtta stycken från Åkersberga som behövde extra hjälp, och de gick här i två år. De fick gå iväg med specialläraren Anders i en mindre grupp. Men sen tyckte man att det kostade för mycket så det drogs in.
Har det alltid varit knapert med pengar?
– Det har väl alltid gått precis jämnt upp. Och det är väl flera rektorer, även om de inte sagt det, som inte klarat ekonomin och som fått andra jobb av den anledningen. Men det är inte så lätt att styra. Låt istället de här småskolorna få leva och ge dem lite extra, säger Marianne, och fortsätter med emfas:
– Jag skulle gladeligen betala lite mer i kommunalskatt om pengarna gick till något vettigt, som skolan och äldreomsorgen.
Inlägget Tidigare lärarna står upp för Ljusterö skola dök först upp på Tidningen Skärgården.
Källa: Tidningen Skärgården
