Kor som betar strandängar har länge varit en självklar del av skärgårdens kulturlandskap. Att naturbeten gynnar växt- och djurlivet på land är väl känt. Men vad som händer under vattenytan när djuren håller efter vass och strandvegetation har länge varit en närmast obesvarad fråga. Fram tills nu.

Ett par kor lyfter blicken och kommer nyfiket lunkande emot oss när vi närmar oss. De står bara några meter från vattenbrynet och tuggar metodiskt i sig vass och strandväxter. Längre ut ligger viken spegelblank i sommarsolen.

Det är en välbekant syn för många skärgårdsbor och besökare. Men för forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är korna betydligt mer än ett pittoreskt inslag i landskapet. De kan vara en nyckel till ett friskare Östersjön.

Att strandbete har en positiv påverkan på den biologiska mångfalden på land är belagt, men hur det blir under ytan är inte lika välstuderat. Därför har forskare nu i projektet STROBIO (Strandbete och biologisk mångfald under ytan) jämfört betade och obetade havsvikar i Stockholms skärgård. Resultaten, som nyligen publicerats, visar att vikar där kor och vattenbufflar fortfarande betar har högre biologisk mångfald under vattenytan än vikar där strandbetet har upphört.

– Det som jag tycker är så häftigt är att resultaten gav så tydliga svar. Vi ser tydligt högre biodiversitet och fler arter av fisk i de betade vikarna, säger Elin Dahlgren.

Hon är egentligen algtoxinforskare, men har varit en av forskarna bakom projektet där biologer från flera olika discipliner ingått. Sex av de elva undersökta vikarna betades av kor och en av vattenbuffel, medans fyra vikar hade inget bete alls. Med hjälp av snorkling, SUP-brädor och modern eDNA-teknik har forskarna kartlagt livet i vikarna. Metoden bygger på att allt levande lämnar små spår av arvsmassa efter sig i vattnet.

– Man kan säga att vi tar ett vattenprov och läser av vilka arter som har varit där. Då får man en väldigt bra bild av hela ekosystemet.

Analyserna visade att maskar, snäckor och fiskar representerades av fler arter i de betade vikarna. Bara en grupp gick åt motsatt håll – vattenlevande insekter.

– Det förvånade oss först. Men en möjlig förklaring är att när många andra djur ökar blir också predationstrycket större. Någonstans kanske det måste finnas en förlorare.

Särskilt intressant blev resultaten för fiskarna. Gädda och sarv verkade gynnas av de betade vikarna. Förklaringen finns delvis ovanför vattenytan. När strandängar slutar betas breder vassen ut sig. Efter hand blir den så tät att fiskarna får svårt att ta sig in till de grunda lek- och uppväxtområdena.

– Det ska inte vara öppet överallt. Men det behövs en blå bård – en öppen vattenremsa mellan land och vassen. Den är väldigt viktig.

Kor som betar håller strandlinjen öppen och skapar samtidigt variation genom sitt tramp. Inom ekologin är det ett välkänt fenomen att lagom mycket störning ofta skapar större biologisk mångfald.

– Det handlar om att skapa många olika små livsmiljöer. Ljuset kommer ner, växter hålls efter och det blir en variation som gynnar fler arter.

Man såg även att i vikar där storspiggen dominerade var abborrarna få, och där abborrarna var många fanns betydligt mindre spigg.

– Det var nästan ett spegelvänt mönster. Där det finns mycket spigg finns det lite abborre och tvärtom.

Resultaten väcker frågor om hur naturvården ska prioritera i framtiden. I dag läggs stora resurser på olika fiskevårdsåtgärder, som att anlägga gäddvåtmarker. Elin Dahlgren ser inte strandbetet som en ersättning, snarare som ett viktigt komplement.

– En kossa på rätt plats skulle lokalt kunna göra stor skillnad.

Samtidigt blir betesdjuren allt färre i skärgården. Många små lantbruk har svårt att få ekonomin att gå ihop och flera strandängar växer igen.

– Jag tror att både pengar och kor saknas. Men det kanske är värt att fundera på om en del resurser också kan användas till att hålla strandbetet levande.

Hon återkommer flera gånger till samma tanke: att människor behöver känna att de faktiskt kan göra något. Östersjöns problem beskrivs ofta som så stora att de känns omöjliga att påverka. Men lokalt går det att göra skillnad. På Nämdö driver Elin Dahlgren nu även projekt där boende tillsammans röjer vass, tar upp alger och undersöker hur näringen kan återanvändas till allt från jordförbättring till textilfärg och andra produkter.

– Folk behöver se att det finns saker man faktiskt kan göra. Då växer också engagemanget.