Det började med små skjul i plywood och växte till femtiotalets stockpanelstuga till sextiotalets fjällpanelare på fyrtio, femtio kvadrat. Sportstugan var embryot till dagens moderna fritidshus.

Claes Kruckenberg minns sin barndom på 1950-talet hos sin morfar och mormor i sportstugeområdet Lillängsdal på Ingarö. Redan då hade de ursprungliga små plywoodskjulen i området byggts om och blivit större och ibland med en extra våning.

– Morfars och mormors hus var en tvåvåningskåk, monteringsfärdig och av traditionellt utseende, belägen alldeles ovanför en brant backe som ledde ner till sjön och ångbåtsbryggan, minns Claes Kruckenberg.

Utvecklingen hade länge förfärat sportstugerörelsens entusiaster. En av grannarna i Lillängsdal var författaren och konstkritikern Gotthard Johansson, Redan 1934 förutsade Gotthard Johansson i en serie artiklar i Svenska Dagbladet vad som skulle hända. Han varnade för att sportstugan snabbt får formen av ett fast fritidsboende, att sportstugeområden förvandlas till villaområden med staket och förbudsskyltar. ”Naturen kommer på samma sätt som i de sydeuropeiska länderna att bli enskilt område”, spådde Gotthard Johansson.

Det var på Stockholmsutställningen 1930 den första sportstugan visades upp. Mitt ibland tidens djärva framtidsdrömmar, i en arkitektur och ett tänkande som kom att gå under namnet funktionalismen, stod en liten anspråkslös skapelse byggd i plywood. Den hade ytterst blygsamma mått men var så att den dessutom kunde monteras ner och flyttas.

Stugan gjorde succé. Storstadsborna hade sedan några år upptäckt naturen och en allt starkare arbetarrörelse hade tvingat fram en blygsam fritid även för arbetare. Folk hade ledigt på söndagarna och halva lördagen, några år senare skulle den socialdemokratiska regeringen lagstifta om två veckors semester.

Sportstugerörelsens företrädare talade om en sund själ i en sund kropp i en sportstuga. En av pionjärerna var Stig Milles, initiativtagare till Sveriges båda äldsta sportstugeområden: Grönstakolonin (grundad 1910) och Trolldalen (grundad 1912), båda på Sticklinge i nordvästra Lidingö. Stig Milles var också aktiv i Svenska frisksportförbundet.

Redan 1930 drog Stig Milles upp riktlinjerna för sportstugebyggandet. Enligt Milles bestod den typiska sportstugan av ett rum och en liten svale på sammanlagt cirka nio kvadratmeter. Långväggen skulle vara 1,70 meter, dörren låg med hög tröskel.

Sportstugan skulle placeras längst ut i vildmarken, tyckte Milles:

– Vägen till stugan bör vara en knappt märkbar stig, sjöarna runt omkring ska sakna bebyggda stränder och förnödenheterna skall fraktas dit helst på en sådan där trevlig indiankanot.

Fjorton kvadratmeter var nog för man och hustru. När barnen kom kunde man alltid bygga till.

Erik Friberger, länsarkitekt i Göteborg, gick så långt att han föreslog att alla människor skulle garanteras femton kvadratmeter bostadsyta vid födseln. Friberger ritade också en sportstuga med standardiserade väggar, fönster, dörrar och andra delar. Stugan kunde monteras ned och flyttas till en annan plats. När barnen blev vuxna kunde de i sin tur koppla loss sina nio kvadrat och flytta hemifrån.

Ute i skärgården tog man vad man hade för att få ihop sin egen sportstuga. På Mörtös östra sida i södra Nämdöskärgården skjuter en ganska djup vik in. Kring den viken styckades ett antal tomter av någon gång på 1930- eller 1940-talen.

Tomterna bebyggdes nästan samtidigt och materialet var billådor. Amerikanska bilar exporterades nämligen i robusta lådor som man sedan kunde få för en mycket billig slant och det passade inkomstläget för de arbetare som slog sig ner där.

– Det var ett förfärligt spikrensande, men träet i lådorna var bra. Man hjälptes åt med kåkarna, alla hade ju sina specialiteter, man var timmerman, rörmokare, elektriker och så vidare, minns Claes Kruckenberg.

– Det blev riktigt bra hus och de står där än i dag, såvitt jag vet.

Hade man fått ihop en stuga i skärgården var man där så fort man hade en ledig stund. Man fiskade litet abborre, låg i hängmattan, umgicks och tog en grogg ibland. 

Av skärgårdsborna lärde sig sportstugefolket respekt för landskapet och sjön. Barnen växte upp tillsammans och levde bus och förblev ofta vänner för livet. I sinom tid övertog de föräldrarnas hus. En slags bygemenskap uppstod, även om det bara var för somrarna.

Men verkligheten formade sig inte efter vare sig Milles eller Fribergers drömmar. 

Sportstugeområdena grupperades runt de framväxande buss- och båtlinjer, inte längs oframkomliga stigar, som Milles vurmade för.

Fribergers flyttbara hus såldes bara ner i några tiotal exemplar – hälften fick användning som kiosker och busskurar åt Göteborgs lokaltrafik.

Det blev som Gotthard Johansson befarade: den enkla sportstugan förvandlades snart till allt större fritidshus. I skärgården steg priserna på fastigheter.

Femtiotalets stockpanelstuga byggdes ut till sextiotalets fjällpanelare på fyrtio, femtio kvadrat. Så kom sjuttiotalet och de stora byggföretagen gav sig in i leken. De köpte den sista marken, rutade upp minimala tomter och byggde skalhus. Exakt likadant i rad efter rad.

Och när det var gjort var marken runt storstäderna slut och åttiotalet blev det decennium då priserna steg. Det blev också det decennium när de gamla sportstugetomterna började byta ägare på allvar. De som köpte på trettio- och fyrtiotalet blev gamla och åttiotalets finansvalpar knackade på, sugna på sjötomter. De gamla husen blev slutgiltigt bodar och vedförråd. Det nya var villastandard med glänsande treglasfönster, carport och gräsmatta på rulle.

Men en del av de gamla sportstugeområdena finns kvar. På Tranholmen i Lilla Värtan kan man se många spår av sportstugerörelsens arkitektur.

För en del år sedan hade Claes Kruckenberg ett ärende till Saltsjöbaden med sin segelbåt ”Skum”.

– Jag fick för mig att gå i land och se hur det såg ut i Lillängsdal. Så jag ankrade på samma plats där min lilla koster ”Spray” haft sin boj ett halvsekel tidigare och rodde i land i jollen:

– Det var en märklig känsla. Mycket litet hade förändrats, häpnadsväckande litet. Backen ner till sjön hade fortfarande djupa kanjons efter regnandet, det hade man inte fått bukt med, även om vägen ovanför var bra, det enda nya egentligen.

– Vårt hus var sig precis likt, det var bara körsbärsträdet som vi planterat som hade växt och nu var jättestort. Jag gick uppåt land och det var samma sak överallt, just ingenting hade hänt, det var som att ha blivit flyttad tillbaka till sin barndom.

– Rent spöklikt blev det när jag kom till ett ställe där en av mina barndomsvänner bott för där såg det exakt likadant ut. Inget hade hänt med husen, färgen var densamma, inga tillbyggnader, ingenting. Grinden hans pappa slagit ihop av konstfärdigt sammanflätade trädgrenar var, ta mig fan, kvar fortfarande!

– Ingen var där, men en kvinna kom förbi och jag frågade om min vän fortfarande bodde där. Det gjorde han, men jag fick ett intryck av att hon önskade att han inte gjorde det. Sämjan var tydligen inte den bästa. Så jag återvände till min båt och seglade hem.

FOTNOT: Texten bygger delvis på tidigare publicerat material i Metallarbetaren 1992. Medskribent då var Roger Thorén.