Lotten Hjelm lever ensam på Jungfruskär strax söder om Nämdö. Själv tycker hon att hon bor i den allra bästa av världar, där i mitten av ingenstans.

– Jag har skog, hav och naturen in på knuten. Det är helt magiskt. Och när jag tar min båt och min bil kan jag nå Sergels torg på en timme och 40 minuter om jag vill. Så jag kan både ha kakan och äta den.

Efter ett par hektiska dagar i stan med Skärgårdsriksdag är Lotten på väg ut till sin ö med den lilla bruksbåten. Det är ”propagandaväder”, som hon kallar det, och mycket riktigt skulle miljön platsa i en reklambroschyr – strålande sol, spegelblankt hav, kompakt tystnad. Aldrig har väl skärgården visat sig från en vackrare sida, tänker jag när vi glider allt längre ut i havsbandet och blickar ut mot de orörda skären och kobbarna där endast sjöfåglarna håller hov.

Skärgårdsbon är som bekant en mångsysslare och ingen personifierar väl detta epitet bättre än Lotten. Sedan 2020 är hon ny ordförande i Skärgårdarnas Riksförbund och samma roll har hon inom Nämdö Green Archipelago. Hon har ett djupt engagemang i seglingsverksamheten på Beckholmen och ibland hoppar hon in och kör taxibåt och skolskjuts i familjeföretaget. Under nästan 20 år drev hon Rögrunds krog och pensionat. Lotten var också medgrundare till Skärgårdens Rodel- och kälkklubb. Dessutom har hon ett förflutet som scoutledare, skärgårdsguide samt lärare på Nämdö skola.

Det var just lärartjänsten på Nämdö som lockade ut henne i skärgården för 35 år sedan. 

– Jag jobbade som lärare på Ekerö och hade en kollega som flyttat ut till Runmarö och börjat jobba på skolan där. Hon undrade om inte jag också kunde komma dit. Sedan ringde plötsligt rektorn från skolan och sa ”jag har hört att du är intresserad av en tjänst hos oss. Men jag tror att du skulle passa bättre på Nämdö, där behöver de någon med lite fart i”.

Planen var att stanna i ett år, men hon blev kvar som lärare i tre år. Vid det laget hade hon träffat Urban, som bodde och arbetade som tillsynsman på Jungfruskär, och flyttade hem till honom. Deras två barn Gustav och Kajsa kom att växa upp på ön och har gått i skola på Nämdö, Ornö och Dalarö där de stormtrivts.

Själv tycker Lotten att skärgårdsskolan är den bästa skolform som finns. Hon är väldigt bekymrad över de ständiga nedläggningshoten.

– Jag skulle kunna offra mitt blod för de små öskolorna. Tyvärr är det många föräldrar som blir rädda för att barnen ska bli socialt efterblivna, och därför väljer att inte stanna kvar i skärgården. Det är så himla synd. Nuförtiden har vi ju snabba båtar – våra barn har både simmat på Djurö och gått på scouterna på Dalarö. Jag har skjutsat och hämtat, för de ska inte behöva lida för att vi bor såhär, menar hon.

Jungfruskär är ett naturreservat som förvaltas av Skärgårdsstiftelsen, och huset där Lotten bor hyr hon av stiftelsen. Sedan tre år tillbaka lever hon i stort sett ensam på ön men under sommarmånaderna finns här även sonen och två fritidsboende familjer. Vi tar en promenad på ön. Genom tallskog, förbi grunda vassvikar, strandängar och flacka klippor. 

Lotten inleder alltid dagen med en morgonpromenad på minst fyra kilometer. Därefter öppnar hon datorn och arbetsdagen kan börja; tack vare fibern kan hon sköta de flesta av sina arbetsuppgifter hemifrån. Hon svarar på mejl och deltar i flertalet digitala möten – om allt ifrån landsbygdspolitik och forskning till referensgruppsmöten och civilsamhällesmöten. På lunchen tar hon ofta en paus och hugger ved eller öser båtarna och vintertid ger hon sig gärna iväg på en skridsko- eller skidtur på isen. 

Det är nyfikenheten som driver henne, säger hon. Och så tycker hon om utmaningar, när det hettar till.

– Jag gillar inte när det är en ”walk in the park”, jag går igång på när jag får lösa problem.

Lotten är i likhet med de flesta öbor självständig och har god beredskap, men hon ägnar sig inte åt självhushållning. Fisket har hon slutat med då fångesten blivit allt sämre och att odla tillåter inte hennes pressade schema. Men hon får ägg från Östanviks gård på Nämdö samt kött, som hon fyller frysen med, och hon har gott om torrvaror. 

– Jag skulle lätt klara mig i två månader utan att åka till fastlandet, men när jag väl åker in passar jag på att handla. 

Att bo ensam på en ö skulle många uppfatta som ganska utsatt. Jag undrar om hon någonsin känner sig orolig.

– Det jag möjligtvis känner mig nojig över är hur jag i framtiden ska kunna bo så här. För jag har inget jättekapital att ta av, så jag behöver ju jobba, säger hon och förklarar att det som framförallt är kostsamt är att ta in hjälp när fordonen krånglar – att mecka är nämligen inte hennes grej.

– Det gör att jag måste betala någon när båtarna, fyrhjulingen, skotern och hydrokoptern går sönder.

Tidigare var hon omgiven av familjen här på ön, nu är det bara hon kvar. 

Känns det aldrig ensamt?

– Nej, verkligen inte. Nu när de flesta möten är digitala träffar jag ju folk hela dan, även om det inte är fysiskt, menar Lotten. 

Dessutom åker hon in till fastlandet i snitt en gång i veckan. Förutom att gå på möten träffar hon vänner och spelar volleyboll. Det är körsång och pub på Nämdö, och ibland hälsar vänner på över helgen. Oftast tar hon egen båt, men under den gångna vintern då isen legat tjock har hon haft möjlighet att åka helikopter till stan. 

– Man kan ju vara ensam på olika sätt. Jag har ett behov av ett socialt umgänge, men åker jag i land på Nämdö känner jag alla jag träffar, så jag har människor runt omkring mig även om de inte bor på just min ö. I stan kan man ju vara betydligt mer ensam än här. 

Lotten tycker att det är obegripligt att inte fler väljer ö-livet. Genom åren har hon träffat många män som säger sig vilja leva livet på en ö med jakt och fiske, medan kvinnorna bromsar.

– Förut bodde barnfamiljer på många av de här öarna men de flyttade sedan till fastlandet. Ofta för att kvinnorna i familjen tyckte att det var jobbigt och kände sig isolerade. Jag vet inte om det beror på att de aldrig kände sig trygga att köra båt, för då blir man ju såklart beroende av någon annan, säger Lotten, som tidigt bestämde sig för att lära sig just det för att förhindra att bli fast. 

– För mig handlade det om ren självbevarelsedrift – alla fordon vi har måste jag kunna köra. Annars kan jag ju inte leva det här livet.

Själv tycker Lotten att Jungfruskär är den bästa av världar.

– Jag har skog, hav och naturen in på knuten. Och när jag tar min båt och bil kan jag nå Sergels torg på en timme och 40 minuter, om jag skulle vilja det. Så jag kan både ha kakan och äta den.

Text och foto: Ingrid Hedman