2025-12-21 07:00:00

Rörligt kustartilleri i skärgården

Foto:Johan Bjurer

Inom Vaxholms fästning fanns under andra hälften av 1800-talet ett stort antal rörliga kanoner på hjul som främst var till för att ställas upp i förberedda ställningar. En kanon var tung att förflytta och drogs av totalt tolv hästar.

– Kanonerna lagerhölls i förråd och kunde vid övning och skarpt läge transporteras ut till batteriplatserna med hjälp av pråmar. Exempel på batteriplatser var Lillskär och Pålsundsbatteriet i närheten av Vaxholm, berättar Erik Himmelstrand, museichef vid Vaxholms Fästnings Museum.

Artillerister ur Svea artilleriregemente hanterade kanonerna och från 1889 personal ur Vaxholms artillerikår. År 1902 bildade detta förband tillsammans med enheter ur flottans fasta minförsvar stommen i det nybildade Vaxholms kustartilleriregemente, KA 1.

– När första världskriget bröt ut 1914 flyttades försvaret från sunden kring Vaxholm, populärt kallat ”Vaxholmslinjen”, längre ut mot havet. Man befarade att flottans fartyg kunde bli instängda bakom fästningen om fienden tog över och behärskade skärgården.

1914 fattades ett beslut att skapa ett rörligt hästanspänt kustartilleri som i Vaxholm ingick i den III bataljonen inom KA 1. Uppgiften var att ge skydd till infanteristerna inom den nu utsträckta frontlinjen.

Till en början användes de ärvda kanonerna på hjul från artillerikåren, men åren efter kriget, 1919 och 1920 fick förbandet ny materiel.

– För att transportera en 15 centimeters haubits m/19 krävdes totalt tolv draghästar uppdelade på två enheter. 150 hästar för att förflytta ett helt batteri.   

Vid 1925 års försvarsbeslut lades Vaxholmslinjen ner. Det rörliga hästanspända kustartilleriet blev en materialreserv och försöksuniformen lades på hyllorna. I Vaxholm försvann grundutbildningen gällande rörligt kustartilleri, men vid kustartilleriregementet KA 2 i Karlskrona fortsatte viss utbildning och materielutveckling. Hästarna försvann och ersattes under 1920-talet av en försiktig motorisering.

– På 1930-talet ökade hoten från omvärlden. 1936 års försvarsbeslut medförde en stor upprustning av försvaret. När andra världskriget bröt ut byggdes det fasta kustartilleriförsvaret ut med kanonbatterier långt ut i skärgården, i den så kallade ”Havsbandslinjen”.

KA 2 i Karlskrona fortsatte att ansvara för kustartilleriets rörliga förband. Under andra världskriget tillfördes toppmodern utrustning, bland annat 15,2 cm kanon m/37. När Tyskland invaderade Norge grupperades utrustningen i Värmland, långt från kustlinjen.

– Vid krigsslutet 1945 ägde Sverige ett modernt och rörligt kustartilleri. Bristen låg i antalet dragfordon, men problemet löstes genom att försvaret efter kriget köpte upp överskottsmaterial i Europa. De rörliga förbanden försågs med flyttbara radarutrustningar och pjäserna fick gummihjul, vilket förbättrade snabbheten vid förflyttningar, berättar Erik Himmelstrand.

Genom ”Marinplan 60”, en marinplan som kom att styra utveckling inom marinen under hela 1960-talet, skapades rörliga fordonsburna spärrbataljoner som användes till försvar av hamnar och inlopp, där inga fasta KA anläggningar fanns.

– Under 1970 talet ansågs den grova 21 cm kustartilleripjäsen m/42 inte längre fylla tidens krav på rörlighet. Eldledningsutrustningen hade med tiden blivit mer datoriserad och taktiskt rörlig och en planering och utveckling av ett nytt rörligt artillerisystem påbörjades.

Ett nytt system, ”Karin”, ”Kustartilleriets Rörliga Invasionsförsvar”, utvecklades på 1980-talet, med en kanon som kunde skjuta ”prick” mot rörliga sjömål och inte bara yttäckande mot markmål. Pjäsen kunde även röra sig själv kortare sträckor med egen motor.

– Under 1990-talet tillfördes Kustartilleriet kustrobot 15 KA som tillverkades av SAAB och var fordonsmonterad och en lättare robot som kallades Kustrobot 17, ”Hellfire”.

Sedan 1920-talet hade KA 2 i Karlskrona i stort sett ensamt stått för kustartilleriets rörliga utbildning. Men bland annat beroende på att terrängen i mellersta och norra Sverige är så annorlunda än i södra, så beslutades att skapa en förmåga att hantera 12/80 systemet även på regementet i Vaxholm. Åren 1987 till 2000 byggdes en kunskap upp (i samarbete med KA 2) även vid SK/KA1, Stockholms kustartilleriförsvar med kustartilleriregemente både vad gällde utbildning som operativt vid strid. 

– När Sovjetunionen föll 1991 ansågs en kustinvasion alltmer osannolik. Genom 1999 års försvarsbeslut lades Kustartilleriet ner och ersattes av amfibiekåren. Ett amfibieregemente, Amf 1 fick vara kvar, först i Vaxholm och från år 2005 i Haninge för utbildning av amfibiesoldater och strid i kustnära zon. Förbandet saknade dock eldunderstöd av tyngre kanon- och robotsystem då dessa nu helt hade avvecklats. 

Källor:

Det rörliga svenska kustartilleriet 1902–1945. Urban Sobéus, 2006. 

Kustförsvar (2002) Olika redaktörer, 2002.

Svenskt rörligt kustartilleri, Sten Munch af Rosenskjöld, 2006. Vaxholms Fästnings Museum, Meddelande 1973.

Vaxholms Fästnings Museum, årsbok 2003, 2012.      

Tack till Erik Himmelstrand för faktagranskning och efterforskning.

Fakta

På Kastellet i Vaxholm kan många av de vapen som nämns i artikeln studeras. På borggården finns bland annat se 15 cm haubits m/19 och kanon m/8. I fästningsmuseet kan bland annat de vapen som användes av de rörliga spärrkompanierna under det kalla kriget studeras som exempelvis minorna K 11 och K 12, samt lätt sjömålsrobot, Rb 52.

Inlägget Rörligt kustartilleri i skärgården dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården