Det är blåsigt, grått och bara ett par grader i luften när Mikael styr över fjärden. Det tar bara ett par minuter från fastlandet, dels för avståndet är kort, dels för att båten går fort. Mikael bor som enda bofasta på ön, det är han nöjd med. Efter att ha sagt upp sig, på grund av en app, har han nu friheten att göra vad vill.

BEFOLKNING: 1

Del 3.

I närmare 30 år har Mikael Theorin bott på Ängsholmen. Här lever han i ordets rätta bemärkelse, här och nu, med havet, skogen och sitt intresse för att skruva med gamla motorer. Han går upp varje morgon och gör precis det han känner för. Tidigare var han anställd som teknisk chef på en firma som arbetade med att hantera oljor och smörjmedel för motorer, men sa upp sig som sextiofyraåring när företaget ville utveckla en app.

– De hade kommit på att man skulle ha en app för att tappa olja. Då sa jag att det är bättre att jag går i pension, så kan ni anställa nån yngre som tycker det är kul, säger Mikael. Trots sitt stora teknikintresse och att han själv har mobiltelefon tycker han att den tar upp en alldeles för stor plats i människors tillvaro.

– Man ser ju hur folk sitter och gnider på den där glasplattan hela tiden, det tar ju över hela livet.

Mikael är öns enda fastboende. Huset han bor i tillhörde en gång hans gammelfarmor och han har tillbringat stora delar av sin uppväxt på ön. Här finns i stort sett allt han behöver och fastlandet besöker han bara en gång i veckan.

Det rasslar i låsbeslagen när han öppnar dörren till en litet fristående förrådsbyggnad. Den är, liksom de flesta andra på ön, rödmålad med vita knutar.

– Här hade morfar en tändkulemotor och en likströmsgenerator, så ön var elektrifierad redan på 20-talet, med vindgenerator.

Masten till elverket står kvar på berget. Propellern försvann däremot för många år sedan.

– Nu har jag vanlig el via kabel. Det är sedan länge.

Han har lagt ner en hel del arbete på gammelfarmors hus och även byggt ut den gamla vedboden till en båtmotorverkstad. Att resa den lilla tillbyggnaden var inget större mankemang. Tillståndet från byggnadsnämnden däremot var en betydligt mer tålamodskrävande historia för Mikael, som gillar att skrida från tanke till handling.

– Jag vet inte hur det är med det nu, men på den tiden var det svårt att hitta en glädjedödare som kunde mäta sig med byggnadsnämnden. Jag hade cement och allting liggande här. Det skulle ta sex veckor – det tog ett år, säger Mikael och fortsätter:

– Till slut skämtade jag med dem och sa: ”Om ni inte skickar beslutet snart så tar jag med en hagelbrakare och kommer och besöker er.” Det här var på 90-talet, det var en annan tid, och jag hade inte heller någon hagelbrakare. Det hade nog inte gått lika bra om man sagt så i dag. Men så här blev det i alla fall, säger Mikael och slår ut med armarna.

Längs väggarna står flera hela och halva motorer, som han har för att plocka reservdelar från. En Evinrude håller på att få en ny packning.

– Jag tycker det är kul, och det får gärna vara ”för mycket” motor på båten. På Öskaret, som ligger här utanför, får man ha 14 hästar enligt skylten på den, jag har sjuttio. Det går hur bra som helst, i 52 knop, säger Mikael och skrattar.

Öskaret är en Crescent 426 som fått en andra chans efter att ha råkat ut för en eldsvåda i samband med att man skulle bränna ner vass, ett par öar längre bort.

– De hade glömt att båten låg där inne när de tuttade på. Då ringde min kompis som kört den till återvinningen och sa: ”Du Micke, det ligger en 426:a på Bolviks mottagningsstation som det brunnit lite i.”

Nu ligger Öskaret omsorgsfullt paketerad i en presenning framför huset och väntar på våren.

– Den är jättefräsch, det var bara att slipa och plasta om den lite.

Öns bostäder binds samman av små slingriga grusvägar som går mellan träd och över ängar.

På den här tiden av året är det ingen här förutom Mikael. Ön har gått i arv i generationer de andra husen ägs av Mikaels bröder som använder dem som fritidsboende. En del har också sålts av, bland annat sålde Mikaels yngsta bror sin fastighet för ett antal år sedan.

– Den första som kom för att titta på det var nån kille med backslick som satt och pratade i mobil här nere på bryggan, då tänkte jag fasen det här blir inte bra. Men som tur var, var det några andra som köpte det, de är jättetrevliga, så det ordnade sig, säger Mikael.

Han har byggt om sin gammelmorfars vedkap och anpassat den till dagens elsystem.

– Den drevs av likström från början. Det går jättefort att hugga ved med den, säger han och ser belåtet på vedtravarna som tornar upp sig på båda sidor om honom.

Han har värmepump men när det rått väder är det vedeldningen som gäller. 

– Det blir en helt annan värme.

När Mikael inte skruvar på en motor eller bygger om en hundra år gammal vedklyv är han ute och röjer på ängar, tar ner stormfällen och lägger stengärden. Han har också byggt en rök på tomten, där han röker sidfläsk, gärna julskinkor som dagligvaruhandeln säljer till ett förmånligt pris när storhelgen är över. För honom är den här friheten meningen med livet, och motsatsen till det som streamingtjänsterna och sociala medier erbjuder.

– Jag hade sociala medier i början när det kom. På företaget där jag jobbade behövde vi till exempel hålla kontakt med människor i andra länder, och då var det jättebra. Vi hade diskussioner om olika tekniska lösningar och liknande, men sedan utvecklades det till något där folk började lägga upp bilder och filmer på värdelöst trams, och det blev bara skit av alltihop, säger Mikael.

Nu befattar han sig inte med varken sociala medier eller dejtingappar för den delen, trots att han är singel och ensamboende på en ö, men någon ensamhet känner han inte av.

– Jag hörs med folk varje dag och har kompisar på öarna på båda sidor här, och vill jag träffa någon så gör jag det på det vanliga sättet.

Helt immun är han dock inte mot det digitala slukhålet. När allt fler kanaler lade ner linjärtv började han streama.

– Det är samma sak, det är också själsdödande, för du kan se alla avsnitt i rad. Du kan sabba en hel dag, och det finns dessutom hur många serier som helst. Till och med jag, som inte tycker det är kul, sugs in i det där. Därför undviker jag det.