Hur skapar vi livskraftiga ö-samhällen i en tid av ökade krav på tillgänglighet, service och hållbarhet? Under Ö- och skärgårdsriksdagen samlades politiker, forskare och öbor för att diskutera lösningar – från ny lagstiftning till existentiella perspektiv på livet på en ö.

“Att tänka på öar är att tänka på bryggan mellan ensamhet och gemenskap. Ön är det mellanrummet, tror jag. Vi är öar, och vi är avstånd och närhet på samma gång.” Med de orden av Clara Diesen i P1:s Tankar för dagen samlades för tredje året i rad öbor, politiker, tjänstemän och forskar i onsdags förra veckan. Denna gång samarrangerades evenemanget, som bytt namn till Ö- och skärgårdsrikdagen, av Skärgårdarnas Riksförbund tillsammans med Region Stockholm och Region Gotland, och gick av stapeln på Ersta konferens med vacker utsikt mot Stockholms inlopp.

En sedvanlig digital “rundflygning” från Luleå i norr till Koster i väster genomfördes. Där hördes bland annat hälsningar från de nya medlemsföreningarna på Ulvö i Örnsköldsviks kommun och från Fårö som inte är medlem i SRF men ändå delar samma utmaningar. 

Förmiddagen ägnades åt ö-politik och internationella perspektiv. Karin Cederlöf vid Finlands jord- och skogsbruksministerium presenterade arbetet med att totalrevidera landets skärgårdslag. Lagen, som funnits sedan 1981, ses nu över i grunden. Den nya inriktningen innebär ett bredare perspektiv än tidigare och betonar även näringsliv och deltidsboende. Lagen spelar en viktig roll i att fördela resurser till skärgårdskommuner. På frågan om Sverige bör inspireras av den finska modellen svarade publiken tydligt och en skog av gröna skyltar höjdes.

Även EU:s kommande ö-strategi presenterades, med fokus på så kallad island proofing – att beslutsfattare systematiskt analyserar hur olika beslut påverkar öar innan de fattas.

En återkommande fråga under dagen var den svenska likställighetsprincipen.

– Vi behandlar alla lika, men när vi gör lika blir det inte alltid rättvist, löd ett budskap som framfördes från Värmdös kommundirektör Victoria Callenmark, något som exemplifierades med frågor som sophantering och skolskjuts.

Eftermiddagen fokuserade på forskning. En studie om gemenskap, ensamhet och existentiell hälsa i svenska ö-samhällen genomförd av Margareta Bohlin, docent vid Göteborgs universitet visar på en tydlig dubbelhet i ö-livet. Gemenskapen beskrivs som stark och nära, men också som normstyrd och ibland begränsande. Begreppet “ö-samhet” kan illustrera denna paradox.

Ensamhet framträder i två former: frivillig, kopplad till natur och stillhet, och ofrivillig, präglad av isolering och sårbarhet.

– Ensamhet handlar inte om att sakna människor, utan om brist på tillhörighet och erkännande, sa Margareta Bohlin.

Studien lyfte också att frågor som transporter, vård och service inte bara är praktiska utan existentiella – de avgör om människor kan bo kvar.

“Det är vägarna på vattnet som gör oss annorlunda”, konstaterades under dagen. Just tillgängligheten och kommunikationerna påverkar allt från näringsliv till livskvalitet. Gotlandstrafikens höjda biljettpriser har gjort att fastboende gotlänningar i allt mindre grad har råd att ta sig till fastlandet, och på Holmön flyr barnfamiljer för att färjans opålitlighet under vinterhalvåret gör en fungerande vardag omöjlig.

Även här lyftes konflikten mellan den svenska likställighetsprincipen och EU:s ambitioner att ge öar särskild uppmärksamhet. Frågan om en svensk ö-lag diskuterades som ett möjligt sätt att hantera skillnaderna.

Många andra konkreta förslag diskuterades under dagen, bland annat en regionalisering av fisket i Östersjön, förbättrad datainsamling om öars villkor och införandet av boplikt, inspirerad av Norge, Danmark och Åland för att råda bot på problemet med att många hus står tomma stora delar av året samtidigt som permanentboende saknar bostäder.

Skärgårdsregionrådet Märta Martin Granlund (C) sammanfattade sina tankar vid dagens slut:

– Det har varit jätteintressant idag. Det är första gången jag är med på skärgårdsriksdagen och det var kul att vara här. Jag har tänkt på att öar är så lika, fast ändå olika. Det enda som definierar en ö är egentligen att det finns vatten runtom, sen kan resten vara olika. Men det finns också många likheter, och vi har mycket att lära av varandra. Inte minst i de svenska skärgårdarna, där öarna är så små att de inte ens räknas i Europa. Bara där har vi en jättestor likhet och något gemensamt att kroka arm och jobba för.