Arbetet med att säkra skeppet Vasa för framtiden har nått en viktig milstolpe när projektet Stötta Vasa nu är halvvägs. Men det saknas fortfarande finansiering för att kunna gå i mål lagom till skeppets 400-årsdag. 

Det väsnas rejält i Vasamuseets dunkla sal, som vid den här tiden på morgonen är tomt på besökare. Klockan tio släpps allmänheten in att beskåda det mäktiga 1600-talsskeppet och innan dess vill man hinna med så mycket ljudintensivt arbete som möjligt.  

Den gamla stödstruktur som burit skeppet sedan 1960-talet håller på att ersättas av en helt ny, specialanpassad konstruktion. Totalt ska 17 gamla stöd bytas ut mot 27 moderna vaggor som är skräddarsydda efter skrovets form och inre konstruktion.

– Det är ett avancerat projekt och varje steg måste tas med största varsamhet. Varje nytt stöd anpassas efter skeppets form och behov. Det är ett precisionsarbete på millimetern där mycket kan gå fel, säger Peter Rydebjörk, projektchef för Stötta Vasa.

Forskning har visat att Vasas trä är kraftigt försvagat efter nära 400 år under vatten och därefter decennier i museimiljö. Samtidigt pågår flera nedbrytningsprocesser i materialet. Resultatet är att skeppet långsamt sjunker – både nedåt och utåt – och dessutom lutar något åt babord.

– Vi mäter alla rörelser dygnet runt. Även om det handlar om bråkdelar av millimeter per år är det ett problem om vi vill att skeppet ska bevaras i hundratals år till, säger Peter Rydebjörk.

Det nya stödsystemet är därför konstruerat som en rörlig mekanism snarare än en fast ställning. Varje vagga placeras där skeppets inre balksystem ger bäst bärighet. Att det blivit just 27 stöd beror på att det finns 27 balkrader i skeppets konstruktion.

Till skillnad från de äldre stöden, som placerades där museibyggnadens golv klarade belastningen, är de nya noggrant anpassade efter skeppets struktur. För att möjliggöra det har även museets golv förstärkts.

Arbetet med stödkonstruktionen sker samtidigt som museet håller öppet för besökare. Det ställer höga krav på planering och säkerhet. 

– Här måste man ta det lugnt. Ingenting får gå fel. I vanliga byggprojekt kan det vara stress och tidspress men här måste man backa och analysera varje steg om något oväntat händer, säger montören Jimmy Herneheim, som deltar i installationen.

Hur känns det att få vara delaktig i att bevara det här ytterligare 400 år, eller mer? 

– Ja, jag lär ju inte vara med och göra det nästa gång! skrattar han.

Stödkonstruktionen är dessutom förberedd för framtida justeringar. Den fungerar som ett mekaniskt system med ledade tryckplattor som kan följa skrovets små rörelser. I en senare fas ska stödbenen även kunna justeras för att långsamt räta upp skeppets lutning.

När den yttre stödkonstruktionen är färdig väntar nästa fas i projektet: ett inre skelett av specialstål som ska bära upp däcken och avlasta skrovet. Stålet sponsras av specialstålföretaget Alleima och består av en rostfri legering med mycket hög hållfasthet och korrosionsbeständighet.

Tack vare materialets styrka kan ingreppen i skeppet minimeras.

– Vi räknar med att göra ungefär hälften så många hål i skrovet som annars skulle behövas. Det är avgörande för att bevara skeppet, säger Peter Rydebjörk.

Arbetet med att stötta Vasa beskrivs som museets största utmaning sedan bärgningen av skeppet 1961 och den omfattande konserveringen som följde. 

– Det finns ingen originalmetod att ta till. Skepp är ju inte gjorda för att sitta på museer 400 år efter att de har byggts. Därför får vi uppfinna det här. Det är ett ansvar som togs när man beslutade att bärga skeppet. Nu måste vi se till att det kan bevaras långsiktigt, säger Peter Rydebjörk.

Museichefen Jenny Lind instämmer.

Det finns ingen originalmetod att ta till. Skepp är ju inte gjorda för att sitta på museer 400 år efter att de har byggts.

– Vasa berättar en så unik historia, som det enda bärgade 1600-tals vraket i sitt slag. Ett ovärderligt kulturarv både för Sverige men också för hela världen och ett museum som lockar närmare 1,5 miljoner besökare varje år. Vi vill att framtida generationer ska få möjlighet att ta del av skeppet och få komma nära 1600-talet, säger hon.

Vad är den största utmaningen i att leda ett museum som är öppet för besökare samtidigt som ett så omfattande tekniskt projekt pågår?

– De arbeten som stör mycket sker under den tiden på dygnet när museet är stängt, och inget arbete planeras ske under sommaren när vi har som flest besökare. Vi måste dock hålla museet öppet under projektets gång, eftersom Vasamuseet är helt beroende av sina intäkter. Vi får inga statliga ramanslag.

Hur reagerar besökare på att ett stort byggprojekt pågår runt skeppet?

– De flesta tycker att det är spännande och ställer många frågor kring bygget och vad som pågår, säger Jenny Lind.

Projektet beräknas kosta omkring 200 miljoner kronor och finansieras i huvudsak genom biljettintäkter och donationer. Bidragen kommer från både privatpersoner och större organisationer. Allt från barn som skänker sin veckopeng till företag och forskningsfonder bidrar till arbetet. Hittills har runt 30 miljoner samlats in.

– Det har kommit in en hel del donationer från privatpersoner. Vi har fått större bidrag från olika stiftelser. Vi har ett samarbete med Lidl och har fått sponsring av material från Alleima, berättar Jenny Lind. 

Vasamuseet är en del av den statliga myndigheten Statens museer för maritimtransport- och försvarshistoria, SMMTF, men får inget statligt stöd utan lever helt på egna intäkter, framför allt biljettintäkter. Intäkterna ska enligt instruktionen från regeringen framför allt gå till drift och underhåll av Vasamuseet. Men de räcker inte till att både finansiera den nya stöttningen och samtidigt driva och utveckla museet. 

– Därför söker vi efter donatorer och sponsorer som kan hjälpa oss, säger Jenny Lind.

Har museet fört dialog med staten om ökat stöd?

– Vi har kontinuerligt en dialog med kulturdepartementet som är vår huvudman och myndigheten har lyft projektet Stötta Vasa i sitt budgetunderlag under flera år.

Vasamuseet rymmer i dag tre historiska berättelser. Den första handlar om 1600-talets skeppsbygge och den dramatiska förlisningen 1628. Den andra om 1900-talets tekniska bedrift när skeppet bärgades och konserverades. Den tredje utspelar sig just nu – arbetet med att säkra skeppet för kommande generationer.

Projektet beräknas vara färdigt 2028, lagom till 400-årsminnet av Vasas första och enda seglats. Målet är att besökare ska kunna uppleva skeppet långt in i framtiden.

Vad är det svåraste med ett sånt här jobb?

– Det är att se till att det verkligen blir rätt. På 60-talet var det bråttom, men nu har vi fått chansen att tänka efter och då gäller det att vi gör rätt. Inte bara för att det ska bli bra nu utan långt in i framtiden, säger Peter Rydebjörk.