2026-01-05 07:00:00

Ledfyr i farledskorsning

Foto:Johan Bjurer

Ledfyren på Rökogrundet är betydelsefull för sjöfarten som går via Södertälje kanal in i Mälaren till Västerås och Köping. Fyren står i en korsning mellan olika farleder med ledande sektorer åt tre håll strax söder om sydvästligaste Torö. 

Fartygen som passerar går i närheten av fyren som är försedd med fasadljus och fungerar som orienteringsmärke på kortare avstånd, 200–300 meter. Idag finns ingen kunskap om när grundet ”hittades” eller namngavs, men sjöfarare både långväga och lokala och fiskare har säkert känt till det i hundratals år. Idag finns grynnan på tre meters djup och stiger med cirka 50 centimeter per århundrade. 

Namnet ”Röko” är ganska vanligt i skärgårdsmiljö och finns upptecknat för ett 15-tal lokaler i Sverige och Finland. Förmodligen rör det sig ursprungligen om ett fartygsnamn eller en typ av fartygsnamn som var populär under renässansen. Man vet exempelvis att ett skepp med namnet ”Röde ko” erövrades av danskarna 1564. Förmodligen är namnet ursprungligen ett så kallat ”grundstötningsnamn”, alltså namnet på en plats som uppkallats efter ett skepp som förlist på platsen. Efter detta har det blivit ett modenamn som trängt ut äldre namn. Mer om en mer sentida grundstötning på Rökogrundet på 1990-talet strax.

Fyren har ”ledande sektorer”.

– Den ledande sektorn är den vita sektorn, i vilken djupet är det angivna i farleden. Ligger man i vit sektor (ser vitt ljus från fyren) går fartyget säkert på djupt vatten. Är man i röd eller grön sektor (ser rött eller grönt ljus) finns hinder och risk för grundstötning. Fyren lyser ju långt, ofta ända till nästa fyr och då gäller ju den fyrens sektorer, berättar Johan Winell vid Sjöfartsverket. 

På fyrens utsida finns en dörr och en liten plattform med räcke där personal som utför underhållsarbeten kan gå in i byggnaden.   

– Inne i fyren finns ett rum som innehåller en elcentral, reservdriftsbatterier och elektronik till fyrlampan. En gång per år får fyren tillsyn av Sjöfartsverkets driftpersonal. De utför rengöring av bland annat solcellspaneler och glas, byter glödlampa, fyller på eventuellt batterivatten, städar, tittar till allt. Sen besiktas fyren mer noggrant vart fjärde år. Då kan eventuella brister som kräver mer avancerade åtgärder identifieras och åtgärdas. 

Idag kommer ny, modern och mer avancerad navigationsteknik. Kommer den här typen av fyrar att leva kvar? 

– Ja, det tror jag absolut. Sen kan vi aldrig långt fram i tiden uppskatta hur teknikutvecklingen utvecklar sig. Idag kan man ju exempelvis köra tåg utan fysiska signaler vid järnvägen. I Stockholms skärgård och runt de svenska kusterna finns tusentals liknande fyrar idag. 

Fyren på Rökogrundet byggdes 1940 med AGA-ljus. AGA-ljus alstras i en apparat där acetylengas brinner i en öppen låga som ger ett skarpt ljussken. AGA-ljus uppfanns av ingenjör Dalén och tillverkas av AGA AB. Det används främst i ledfyrar och lysbojar, men även i fyrskepp. Tornet är nio meter högt med ett vitt bälte på en grå sockel med fasadbelysning. 1984 fick tornet en solcellsdriven elektrisk lampa på tio meters höjd. 

De åttonde december 1998 gick torrlastfartyget ”Odin” söderut i Södertälje skärgård. Den erfarna lotsen klev ombord i Södertälje och lotsade mot Landsort. Plötsligt upptäckte lotsen fyren vid Rökogrundet. Lotsen övervägde en hård styrbordsgir eller en backmanöver, men insåg att tiden var för knapp. Kursen bibehölls och fartyget fick grundkänning klockan17.39 några tiotal meter norr om fyren. Fartyget gled över grynnan utan att fastna, men sprang läck. Befälhavaren var tysk och överstyrman rysk medborgare. Någon utkik fanns inte på bryggan. En dryg halvtimme innan grundkänningen avlöstes befälhavaren av överstyrman. Man beslutade att fartyget skulle återvända till Södertälje där hon länspumpades av brandkåren som också tog hand om läckvattnet. 

Lotsen Björn Öberg var på väg ut från Landsort på ett lotsuppdrag och hörde när fartyget gick på grundet. 

– Jag såg lanternorna och hörde smällen. På något sätt hade väl lotsen tappat uppmärksamheten. Kanske fyren var skymd. I modern tid har några fartyg gått på Rökogrundet och ligger på botten därute. Det är ett mycket svårnavigerat område med många öar och grynnor, berättar Björn Öberg.

Källor: Sjöfartsverket, Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (OUÅ) från 1973

Inlägget Ledfyr i farledskorsning dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2026-01-14 07:00:00

Infekterad debatt kring v-båtar

Foto:Peter Augustsson

Region Stockholm överväger att byta ut de så kallade v-båtarna mot mindre, eldrivna fartyg som Candelas P-12 menar kritiker. Att Candelas bärplansbåtar inte klarar förhållanden i skärgården är felaktigt, menar företrädare för båttillverkaren.

Regionen har beslutat att genomföra ett pilotprojekt med den elektriska bärplansbåten Candela P12 i skärgårdstrafiken under två år, där fartyget ska köra en viss sträcka och laddas från flytande batterilager. Men på nätet har företrädare för gruppen ”bevara v-båtarna” kritiserat både Candela och regionen för att genomföra testerna. Bland annat har hävdats att Candelas båtar på grund av bärplanen inte är lämpliga i skärgårdstrafiken där fartygen ofta stannar vid bryggor och utsätts för kraftig vind. Mikael Mahlberg, kommunikationschef på Candela bemöter nu kritiken.

– P12 är optimerad för att gå i skärgårdstrafik. Båten är byggd signifikant för våghöjd på en meter. All sjö i Stockholms skärgård ska vi klara. Vi har sett i vår trafik på Mälaren att det blåst 20 meter per sekund utan några problem. Vi har designat den att gå från bärplansläge till stopp och tillbaka till bärplansläge på under tre minuter. Den är väldigt manövrerbar och går att styra i sidled.

Andreas Nilsson, initiativtagare till gruppen ”Rädda v-båtarna” vill inte kommentera kritiken mot Candelas fartyg utan vänder sig mot regionens beslutsprocess.

– Kärnfrågan är inte ny teknik i sig utan varför regionen prioriterar dyra pilotprojekt och nyinköp utan att först utreda livstidsförlängning av fullt fungerande fartyg. Varför ska skattebetalarna finansiera ett privat företags tester? Hur är det rättvist i en kommande upphandling när regionen sedan flera år tillbaka samarbetar med en specifik leverantör och anpassar trafiken efter deras affärsmodeller? Säger Andreas Nilsson.

Enligt Andreas Nilsson är testerna ett tecken på att Regionen kan tänka sig använda P12 i skärgårdstrafiken.

– Varför gör man annars tester i så fall?

 Michaela Haga (C), ordförande i Region Stockholms sjötrafikutskott, tycker att det är märkligt att koppla samman pilottesterna med P12 med inköp av nya fartyg.

– Regionen har en innovationsstrategi kring utveckling av ny teknik. Det är något vi gör internt men också i samverkan med externa aktörer. Vi har till exempel testat självkörande bussar i Barkarbystaden och vi  har haft pilotförsök med videokameror som ska motverka suicid i kollektivtrafiken. Det här pilotförsöket handlar framför allt om att testa energilagring. Testbädden har överhuvudtaget ingenting med v-båtarna eller upphandlingen av framtida trafikavtal att göra. Jag tycker det är synd att det finns sådan misstänksamhet från olika grupper istället för att tycka att det är något spännande att pröva.

I ett beslut från november förra året föreslog regionen att utreda ett inköp av sex snabbgående, energieffektiva fartyg samt två isgående fartyg som ska ersätta v-båtarna (Väddö, Värmdö, Vånö, Viberö, Vaxö och Saxaren). Utredningen ska vara klar i slutet av 2026.

– När analysen är gjord och det finns någon form av rekommendation framåt kan vi välja att avbryta processen om vi vill. Det finns inget beslut på att avyttra v-båtarna. Tvärtom finns ett tydligt beslut att inte avyttra fartygen om det inte är ekonomiskt eller miljömässig motiverat. Vi har en brist på fartyg i dagsläget, säger Michaela Haga.

Inlägget Infekterad debatt kring v-båtar dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-12-31 12:00:00

Fem frågor till ChatGPT

Foto:Ylva Bergman

Vad var det bästa som hände Stockholms skärgård 2025?

– Skärgården började behandlas som ett året-runt-samhälle, inte bara som en sommardestination. Naturvårdsinsatser gav lokala resultat, särskilt inom fiskevård och restaurering av kustmiljöer. Turism diskuterades mer nyanserat, med större fokus på belastning, respekt och långsiktighet. Skärgården erkändes som testmiljö för hållbara lösningar inom energi, transporter och arbete. Kort sagt: Skärgården togs på större allvar – även utanför högsäsong. Skärgården blev mindre kuliss och mer verklighet!

Vad var det mest utmanande?

– Klyftan mellan sommar och vinter blev tydligare, med ojämn service och tillgänglighet. Bostadsbristen för fastboende kvarstod, trots att många hus stod tomma stora delar av året. Miljön visade tydligare stress, med varmare vatten och lokalt slitage. Ideellt engagemang pressades, när eldsjälar bar för mycket ansvar för länge.

Vad sker i skärgården nästa år?

– Skärgården befinner sig i ett skede av både möjligheter och påfrestningar. Å ena sidan ser vi mer året-runt-liv, bättre digital infrastruktur och ökad medvetenhet om naturvärden. Naturvårdsprojekt ger lokala resultat och hållbar turism växer. Samtidigt finns tydliga utmaningar: bostadsbrist för fastboende, höga kostnader, säsongsberoende näringar och slitage på känsliga miljöer. Klimatförändringar påverkar ekosystemen och infrastrukturen är sårbar. 2026 handlar därför mindre om idyll och mer om avvägningar – mellan tillgänglighet och bevarande, mellan utveckling och försiktighet.

Vilken roll har du själv där som AI?

– En stödjande roll i bakgrunden. Jag hjälper till med planering, information, säkerhet och administration, men ersätter inte lokalkunskap eller mänskliga relationer. Min viktigaste funktion är att avlasta, inte styra. 2026 är jag i skärgården mest som vinden eller sjökortet: inte i centrum – men användbar, respektfull och där när den behövs.

Vad ser du mest fram emot 2026?

– Att AI slutar kännas ny och börjar kännas nyttig. Mindre hype, mer hjälp. När tekniken inte längre driver tempot, utan sänker det. När framtiden känns mindre stressande och mer beboelig.

Inlägget Fem frågor till ChatGPT dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-12-31 07:00:00

Grönt ljus för torskar

Foto:Jonas Hållén

Svenskodlad regnbåge, som står för majoriteten av den svenska matfiskproduktionen, hamnar på gult ljus (undvik) i nya WWF Fiskguiden. Däremot är det grönt för isländsk torsk.

För första gången på flera år är det nu möjligt att äta torsk utan att bidra till utarmning av haven, enligt WWF.

Det handlar om torsk fiskad med långrev utanför Island, där man har ett bestånd som mår bra och en förvaltning som både är effektiv och följer vetenskapliga råd.

Tyvärr ser situationen inte lika ljus ut för all torsk. Beståndet som fiskas i Barents hav och Norska havet med långrev, nät och garn går från gult till rött ljus. Den trålade torsken från samma område ligger på rött ljus sedan flera år tillbaka, precis som torsk från Östersjön och, med några få undantag, torsk från hela Atlanten.

– När bestånd efter bestånd kollapsar förlorar vi inte bara viktiga matfiskar, utan också arter som håller havet i balans. Alla arter är unika och bidrar till helheten, och när de försvinner blir ekosystemet mindre motståndskraftigt och mer sårbart, säger Inger Melander, havs- och fiskeexpert på Världsnaturfonden WWF.

Den svenskodlade regnbågen, som står för drygt 85 procent av den svenska matfiskproduktionen hamnar på gult ljus (ät högst tre–fyra gånger per år). 

Lax som odlas i slutna, landbaserade system får däremot grönt ljus (bra val). 

Strömmingen i egentliga Östersjön har fortsatt rött ljus vilket är en tydlig signal för att beståndet är försvagat. För högt satta kvoter riskerar att skada både ekosystemen och det kustnära fisket.

Majoriteten av den sill som säljs i Sverige är norsk vårlekande sill, som sedan i våras ligger på rött ljus. Bättre alternativ är höstlekande Nordsjösill och isländsk sommarlekande sill.

WWF Fiskguiden har kommit ut sedan 2002. Årets upplaga av guiden innehåller cirka 100 arter. I Fiskguiden sker bedömningen med ett trafikljussystem – grönt (bra val), gult (undvik – ät max tre-fyra gånger per år), rött (låt bli). 

Inlägget Grönt ljus för torskar dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-12-24 07:00:00

Fem frågor till Staffan Lövemark…

Foto:Peter Augustsson

…boendestödjare på Vaxholms kommun som anordnar gratis julbord på Lyan.

Vad är Lyan?

– Jag och en kollega som jobbar med folk som har psykisk ohälsa, npf-diagnos eller missbruk startade mötesplatsen Lyan 2022. Vi riktade in oss på folk med beviljad insats och kallade det kravlöst häng på mysiga lyan. Besökarna är en kategori av människor som är väldigt ensamma, därför tog jag initiativ till att ha öppet på julafton och bjuda på julmat. Det är den dagen som folk är som ensammast och många har stor ångest inför julen.

Har ni gjort det tidigare?

– Det här blir tredje året. Första året var det 17 personer som kom och förra året var det 15 personer som käkade och umgicks och hade fantastiskt trevligt. Jag köpte själv julklappar till alla som man fick ta när man gick hem. Det lilla som jag startade har blivit så väl mottaget.

Hur många är ni som jobbar på julen?

– Förutom jag är det en kollega på kommunen som egentligen jobbar med ekonomiskt bistånd som sade att hon ville volontärjobba. Hon har varit med mig i två år.

Vilka får komma?

– Det klientel vi vänder oss till är de som känner sig ensamma, de som har beviljad insats med boendestöd och man känner att man har en psykisk ohälsa eller missbruk. Alla som vill får komma, men det är bra att föranmäla så jag vet hur mycket mat jag ska köpa.

Vad betyder det här för de människor som kommer dit tror du?

– Det ligger mycket skam i ensamhet att känna att man inte har någon att umgås med. Här knyter man kontakter med varandra och kanske ses och tar en fika med varandra. Det finns ett stort behov att möta dessa människor. 

Inlägget Fem frågor till Staffan Lövemark… dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-12-30 13:37:00

Intern kritik mot ny vägfärja

Foto:Peter Augustsson

Fackföreträdare inom Färjerederiet riktar kritik mot ledningens satsning på autonoma färjor, som man menar är slöseri med skattemedel.

Just nu pågår tester på Ljusteröleden med den nya, högteknologiska och elektriska vägfärjan Alvaret. Förutom att automatiskt kunna lägga till vid bryggan och ansluta till elnätet ska färjan även kunna fjärrstyras från ett så kallat ROC, remote operation center, beläget i huvudkontoret i Solna. Färjerederiet har beställt två elektriska färjor, Alvaret och Abisko. Färjorna kostar lite drygt 240 miljoner kronor styck i inköp, men något nationellt eller internationellt regelverk för autonoma fartyg finns ännu inte och anställda inom Färjerederiet är kritiska till att myndigheten lägger pengar på ny teknik som man menar inte behövs och inte heller kommer att kunna användas som tänkt.

– Färjorna är försenade med nästan två år. Hade man istället satsat på klimatneutrala, enkla, driftsäkra elfärjor av den typ man redan har hade man haft fyra sådana i drift redan idag. Man hade också kunnat konvertera 10-15 färjor till batteridrift för samma kostnad som de två autonoma färjorna. Vi har redan en brist på fartyg och den här satsningen har gjort att vi fått färre färjor, säger Martin Ovin, förhandlingsansvarig på fackförbundet ST Färja.

Enligt Martin Ovin finns ett utbrett missnöje bland anställda med att Färjerederiet agerar teknikledande.

– Färjerederiet driver utveckligen vilket vi stretar emot, vi tycker inte att det ligger inom vårt uppdrag att driva innovationsprojekt. Att fjärrstyra färjan är inte realistiskt över huvud taget.

Redan 2023 varnade forskare på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, att det kunde bli svårt för Färjerederiets ledning att få med sig personalen på omställningen till den nya tekniken.

– Det här blir är ett otroligt stort kliv för Färjerederiet jämfört med vad det skulle bli för andra större rederier. Till och med de nyaste vägfärjorna har en ganska föråldrad teknik och befälhavarna tillhör i snitt en äldre generation. Rederiet står inför en utmaning att få med sig hela organisationen på den här resan, sade Joakim Dahlman, en av författarna bakom en rapport som analyserat den effekt färjorna får på Färjerederiets organisation, på hemsidan Lighthouse.

Enligt Trafikverkets vision ska en fartygsvärd utan nautisk kompetens finnas ombord på fartygen som styrs av befälhavare från land, men enligt Trafikverket är syftet med ett ROC inte längre att fartygen faktiskt ska fjärrstyras.

– ROC är tänkt att användas som en fjärrbemannad driftledningscentral. Där kan data från fartygen analyseras, operationen följas och funktionalitet fjärropereras för att stötta en effektiv drift, skriver myndigheten i ett mejl.

Enligt en rapport från december förra året kan rederier som ansluter sig till en ROC göra stora besparingar. Om alla 340 fartyg som ingår i branschorganisationen Skärgårdsredarna ansluter sig till ett ROC skulle, enligt rapporten, samhällsnyttan kunna uppgå till över 100 miljoner kronor.

– Man kan till exempel få hjälp med att köra mer bränsleeffektivt. Det här handlar ju om högtrafikerad skärgårdstrafik med utmanande rutter, strikta tidtabeller, många stopp, säsongsvariationer, försenade anslutningsbussar och så vidare. Det är mycket att hålla reda på, men ett ROC kan enkelt hålla en uppdaterad med digital info, typ ”du kan sänka farten med 0,3 knop och spara 15 procent bunker eller el och ändå komma fram i tid, säger Jörgen Karlsson på ABB, en av initiativtagarna till rapporten.

Martin Ovin erkänner att en ROC sannolikt behövs eftersom man valt att satsa på väldigt avancerade fartyg.

– När de sakta men säkert kommer på att man aldrig kommer att kunna använda fjärrcentralen som man tänkt måste man motivera dess existens på annat sätt, bland annat genom att sätta en ingenjör där som kan samla in data från massa sensorer. Det syftet kanske inte är dåligt, men det fyller ingen funktion i det stora hela.

Till facktidningen Publikt säger Färjerederiets dåvarande chef Erik Froste att de autonoma färjorna kostar ungefär 20 procent mer än konventionella färjor.

Men kritiken handlar inte bara om högre kostnader. Stefan Sörensson, befälhavare på Hanöleden, har skickat skrivelser till en rad myndigheter där han bland annat lyfter fram att den nya färjan riskerar att utsättas för cyberangrepp som skulle kunna orsaka störningar och påverka vår beredskap. Strax innan jul inträffade en sådan incident med ett italienskt passagerarfartyg. Franska myndigheter upptäckte en misstänkt planerad cyberattack som skulle kunnat ha gjort att utomstående tagit kontroll över fartyget.

Skärgården har sökt Trafikverket. 

Inlägget Intern kritik mot ny vägfärja dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-12-25 07:00:00

Julbåt lastad med minnen

Foto:Tidningen Skargarden

Julen är fridens högtid här på jorden och för oss i det protestantiska Sverige kommer Jesus till världen för att frälsa oss från all ondska. Dessvärre kan vi konstatera att vår värld just nu är osäkrare än på länge och ingen fred i Ukraina synes än. Jultomten som alla barn väntar på är en inkarnation av Sankt Nikolaus som också är alla sjöfarares skyddshelgon. Han blickar inte utan skäl ut från Stadshustornet i Stockholm.

Så här i juletid vill man gärna minnas forna jular med glädje och ägna de som numera inte är med oss en tanke. Carl Uno Sjöblom, Berndt Friberg, Stig Dingertz och den fenomenale ”TecknarAnders” – för att bara nämna några. Vi som kommit upp i mogen ålder har säkert en del gemensamma minnen. För mig som tidigt insåg att jag ville bli sjöman har minnena kanske en marinerad slagsida men det hoppas jag läsarna har överseende med.

Carl Uno stod ofta på kajen i Vaxholm tillsammans med Berndt Friberg på julafton och tog emot Express II när hon kom från stan med passagerare som skulle fira jul i skärgården. 1977 intervjuade Carl Uno befälhavaren på SS Waxholm ex. Express II. Tyvärr brann fartyget i mars 1978 så det var sista gången Carl Uno var ombord. Det blev många direktsändningar i ”ångradion” från rundvandringar på julafton i Vaxholm med chans att få en skiva önskad för de intervjuade. Över Göteborg Radio sändes ett önskeprogram till alla svenska sjömän på världens sju hav som kunde få en önskeskiva.

Det jag minns bäst från jularna är att Maud Reuterswärd alltid avslutade programmet ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton med ”Gamla Nordsjön”. Jag har senare förstått att hennes man var till sjöss och i det 28:e och sista programmet 1971 gör hon en känslosam betraktelse över hur illa sedda sjömän var i allmänhetens ögon och missbruket av ordet sjöman i polisrapporter med mera vilket fortfarande nästan får mig att gråta när jag hör hennes milda stämma. Trots att det utan vår handel, som till mer än 90 procent går sjövägen, knappast skulle vara några av de julgotter som vi vant oss vid från sydligare länder på bordet. Kanske inte ens en Aladdinask som tillverkades i Sundbyberg av chokladpulver från södern. Vi är dessutom världsbäst på att äta bananer och dricka kaffe. Efter uppesittarprogrammen seglade hon ut på Vintergatan. Kretsen kring tidningen Språk som inte tycks ha några kunskaper om sjömansspråket och inte ens vet vad en hopp-iland-Kalle är skulle ha behövt lyssna på henne. 

En generation är ett blänk i evigheten. En vit jul vill väl de flesta ha och det var ännu på 1950- och 60-talet det vanligaste. Att det på 1930-talet var fyra eller fem milda vintrar då isarna knappast lade sig i Stockholms skärgård är det nog ingen som minns idag. Sedan kom ”krigsvintrarna” varav några var ”normala” vintrar. För skärgårdsborna gällde det att ha fyllt på förråden inför kommande vinter då man inte kunde förlita sig på att skärgårdsbåten kunde ta sig fram. För de som återvände till barndomshemmet för att fira jul gällde det att försäkra sig om att kunna komma tillbaka från ön i tid. 

I Göteborg inväntades alltid julbåten, det vill säga ”Amerikabåten”, med särskilt stor spänning och stort intresse från massmedia. I Stockholms skärgård var det något särskilt med den sista ångarens ankomst före jul. En bild som etsat sig fast på näthinnan är Harald Lindbergs målning av Julbåten – SS Waxholm III. I ett vintervarmt ljus kan man föreställa sig stämningen kring ångbåtsbryggan när hon för med sig långväga anförvanter som kommer hem för att fira jul i skärgården och har med sig julklappar och annat godis. Ofta inträffade den första isläggningen kring jul även om det var vanligt att ångbåten kunde ta sig fram i skärgården en bit in i januari.

När SS Blidösund gjorde sin julaftonstur 1915 var det 20 grader kallt och för säkerhets skull valde man att återvända till Stockholm direkt. Vid Växlet fastnade hon emellertid och kolet tog slut. Vid Vagnsunda, dit några besättningsmän gått över isen, fanns det gott om fin ved, men eftersom det var helgdag var det inte helt lätt att få de fromma skärgårdsborna att hjälpa till med en leverans. Jan-Erik Söderman och Johan Petter Jansson gjorde dock ett undantag. De tog ut häst och vagn och körde var sitt lass med ved till Blidösund. Tursamt nog kom Stockholms stads Isbrytaren förbi och hjälpte loss henne.

Som den minnesgode läsaren erinrar sig berättade jag i samband med artikeln om SS Sandhamns Express och kapten Bredenberg att det var kappkörning till julottan mellan henne och SS Strömma Kanal, där den finurlige Fritz Blomquist var befälhavare, för att komma först till bryggan närmast kyrkan. Att fara med Sandhamns Express var mera ståndsmässigt och båda rederierna lär ha bjudit på kaffe och glögg men att gå den längre vägen till julottan var kanske inte så roligt om Nordanvinden ven och tjöt. SS Strömma Kanal var mycket långsammare än ”Expressen” men i gengäld mera grundgående så det var nog med en eller annan ginväg som den gode Fritz ibland kunde överlista Bredenberg.

Bertil Perrolf sände ett kvällsprogram från värdshuset i Furusund med gäster och en orkester som spelade medan han kommenterade passerande fartyg. Åtminstone en gång – om det nu var dagen före julafton eller en annan dag skall jag låta vara osagt – passerade MS Prinsessan och tände sin ljusramp vid passagen och när Apollo III med kapten Kull passerade drog han två långa bastoner, som från en amerikaångare, till hälsning precis då orkestern spelade upp ”Vals i Furusund”: ”Vi kom på kryss från Öregrund”. ”Förbi Calle Schewens ö, men där var tyst, från Uno Östermans fiol hördes ingenting”. Det får mig att minnas ett besök på Gräskö kalv med mina föräldrar. Vi hade gått och lagt oss och en halvtimme senare knackade det på dörren. Utanför står Uno Österman och frågar: vad vill Du? Vad vi inte fått veta i denna tid på 50-talet utan telefonförbindelse var att en tänd utomhuslampa vid dörren var värdparets signal till Uno att de ville bli kontaktade.

Frun i huset, Särlitz Görtz, var barnfödd i skärgården och god vän med Uno. En dag står hon på ångbåtsbryggan i Köpmanholm, som SS Norrtelje under många år anlöpte kl 08.00 alla dagar utom måndagar, då SS Rex fick ta morgonturen, och väntar på båten till stan då Uno dyker upp och frågar vad hon skall göra i stan. 

Jag skall gå till tandläkaren. 

Jaha, måste du åka själv då, undrade Uno.

Hösten 1965 var kall och grå men i november berättade redaktören för Vaxholms Tidning, Torbjörn Wileen, att resebrev från varmare trakter var att vänta från Claes-Göran Dahl som nog många kände igen som styrman på Express II och Storskär. Signaturen Canopus, efter södra stjärnhimlens näst starkaste stjärna, även avbildad i Australiens flagga, tändes i Sydatlanten där Södra korsets stjärnor hamnade i besticksjournalerna.

Nästa jul, som kan kallas sjömansjul, om än inte på Hawaii, tillbringades sålunda till ankars i Admiralty Bay vid Bequia Island julen 1965. Det var ett välkommet avbrott i den sex månader långa utbildningsexpeditionen med HMS Älvsnabben där nog en och annan led av plåtsjuka. Över minrälsen dukades svenskt julbord och inget saknades. Julgranarna blev dock lite ledsna vid åsynen av de vajande kokospalmerna på stränderna runt viken. Jultomten, misstänkt lik flaggmaskinist Wallius, såg till att alla fick en julklapp från Sjömansmissionen; varma vantar eller något annat stickat och en personlig hälsning. I önskeprogrammet för sjömän över Göteborg radio fick jag höra Carl Antons Vaktparadstango. För andra gången på ett halvår drabbades jag emellertid av solsting och hamnade på sjukan. Första gången i Näsby Park blev jag omskött av Lill Lindfors mamma och kände mig som ”Den ende”. Älvsnabbens sjukvårdsfurir var dock inte alls lika trevlig så jag tillfrisknade snabbt. 

Hemmavid var det en riktigt kall vinter och Finlandsfärjorna behövde mer än ett dygn från Helsingfors till Stockholm. Den 20 januari var det minus 23 grader i Vaxholm och sjöröken låg tät över Vaxholmsfjärden. Waxholm fick ta över trafiken till Möja. Den 11 februari hade Norrtälje och Arboga minus 35 grader. Endast fyra hamnar var öppna i Östersjön och Stockholm den nordligaste.

Nästa jul – med minimal risk för solsting – började med tidigarelagd avgång från Stockholm till Luleå med isbrytaren Oden då vintern kom en månad tidigare än beräknat 1968 och vattentemperaturen vid Sydostbrotten den 31 oktober var den lägsta sedan 1940.

Före avgången hade jag nöjet att under några timmar segla runt i hemmavattnen på Saxarfjärden med Oden eftersom maskineriet skulle köras i sex timmar på ordinarie manövervarvtal för att testas efter sommarens översyner. Oden stack närmare nio meter med full bunkers så det gick inte alltid att följa lotsleden i sjökortet ut från Stockholm. Mina vänner i Laggarsvik, som fiskaren Nordström, undrade nog varför vi gick fram och tillbaka och girade runt utanför fyren Ikorn. Namnet i sjökortet hade under många år gäckat mig och jag undrade vad en Ikorn var för något. När jag senare hamnade på Ljusteröhuvud och samtalade med Margaretha, som var barnfödd på ön och dotter till en fiskare, fick jag förklaringen då hon säger att under kappseglingarna rundade de ön ”ikk år n” där ute. Ekorren! Prins Wilhelm hade uppställt ett dragspel som första pris men hennes pappa vann tio kilo grönsåpa och det ansåg hennes mamma var bra mycket bättre. 

Den 6 november kom vi till Luleå efter att ha hjälpt in ett grekiskt fartyg som letade efter fyrskeppet Norströms grund. Vi kunde meddela att det var på väg in till Luleå. Det var 20 grader kallt och isen i hamnbassängen närmare en halv meter. Isen i öppna sjön i Bottenviken blir normalt inte mer än 40 centimeter så där är det inte istjockleken som är problemet.

När våra värnpliktiga sjömän fick en chans att gå i land sökte de sig till det nyöppnade shoppingcentret som blivit en värmestuga för allehanda element. Vid ett tillfälle gav de sig på några flygsoldater. Våra bålda sjömän ingrep naturligtvis till deras försvar tills polisen anlände samt körde ombord våra gossar och tackade för hjälpen.

Det föranledde mig att skriva ett öppet brev i några Norrlandstidningar om behovet av ett soldathem. För att göra en lång historia kort ledde det till att ett soldathem kom till stånd litet senare dit även örlogssjömän var välkomna. Alltid någon nytta som en före detta hopp-iland-Kalle åstadkommit.

Efter någon månad kom isbrytaren Tor upp och vi fick Skelleftehamn som bas och våra sjömän vågade sig iland igen. De obehagliga elementen i Luleå hade nämligen bevakat landgången varje gång vi gjorde kajstuds i Luleå.

Nästa framträdande i dagspressen blev mindre lyckat. På julaftons eftermiddag låg vi i Skelleftehamn och en representant från tredje statsmakten hade letat sig ombord. Eftersom jag hade utsetts till den betungande uppgiften att vara jultomte och överlämna julklapparna från Sjömansmissionen och Sjöfartsstyrelsen, som skänkte besättningen ett ishockeyspel, ville reportern naturligtvis ta ett foto till tidningen. Sålunda syntes jag i dagspressen med det hemska skråpuksansansiktet som hörde till fartygets uppbörd tillsammans med ”Vita blixten”, skridskor och andra idrottsredskap.

Det får mig att minnas den gamla episoden då styrman Nyström, stram styrman i SS Saxaren, undslapp sig ett skratt en gång varvid en av damerna på fördäck konstaterade: va, kan det där skråpuksansiktet skratta?

Numera samlas naturligtvis familjen kring tv:n. För de som vill höra drottning Kristinas budskap om julfrid kan jag rekommendera direktsändningen från Åbo klockan 11.00 på julafton med musikkåren som spelar Björneborgarnas marsch och Vårt Land så intet ögat är torrt. I Finland vet man vad friheten är värd!

JULFRID! tillönskas alla läsare.

Claes-Göran Dahl

Inlägget Julbåt lastad med minnen dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-12-26 07:00:00

Enskärs Sjötransport lämnas över 

Foto:Stine Christophersen

Allan Karlsson har kört taxibåt i Roslagens och Söderarms skärgård i över 45 år. Det har varit mer än bara ett arbete – det har varit hans liv – men nu har han bestämt sig för att gå i pension och låta Simon Lundblad ta verksamheten vidare.

Allan Karlsson har en lång karriär bakom sig. Redan som liten hade han siktet inställt på sjötransporter och som 17-åring började han köra åt samma firma som stod för hans skolskjuts under uppväxten. Kort därefter tog han över företaget och har drivit det sedan dess.

Trots att valet varit förenat med hårt arbete under dygnets alla timmar och sällan mer än en veckas semester om året har han aldrig ångrat sig.

– Det är en livsstil, man måste gilla det för att orka, säger Allan. 

Nu sitter han i Räfsnäs med sin efterträdare och pratar om verksamheten, båtarna och åren som gått.

– Det är mycket som har förändrats. Tekniken har ju utvecklats och navigationen är enklare, men det har också tillkommit väldigt mycket mer administration och regler. Säkerheten är en helt annan i dag, säger Allan.

Allans första båt, TIIR, var en ombyggd fiskebåt i trä som var godkänd för att tranportera 38 personer.

Allan och Simon skrattar åt tanken. De känner redan varandra sedan flera år tillbaka. Simon har kört för Allan sedan hans kollega Pär Jansson gick i pension 2021.

– Då började jag köra Sea, sedan köpte jag egen taxibåt – Svalan – 2023, och nu sitter jag här, säger Simon. 

De är av samma skrot och korn. Simon är från Norrtälje och tog sin befälsbehörighet direkt efter gymnasiet. 

– Vi hade segelbåt när jag växte upp och jag har alltid älskat att köra båt och vara på sjön, säger Simon. 

Den första december lämnade Allan över verksamheten till Simon. 

– Han har tagit över båten Sea, firmans telefonnummer och kundregistret som jag byggt upp.  Det känns bra – kunderna är i trygga händer, säger Allan Karlsson.

Inlägget Enskärs Sjötransport lämnas över  dök först upp på Tidningen Skärgården.

Källa: Tidningen Skärgården