2025-05-09 07:00:00

SL-biljetter gäller året runt till Vaxholm

Foto:Ylva Bergman

Sedan den 30:e april kan man resa på sitt SL-kort från Strömkajen till Vaxholm – även under högsäsong och på alla båtar. Det går också att åka med ö-kort och Waxholmsbolagets biljetter på den tidigare pendelbåten 83. Skärgården hängde med på premiärdagen.

Den 29:e april upphörde möjligheten att resa med sitt SL-periodkort i Waxholmsbolagets trafik, något som gällt under lågsäsong sedan 2018, för denna gång. Men redan dagen efter trädde en ny förändring i kraft. Från och med nu kan man resa på alla sorters SL-biljetter på Waxholmsbolagets fartyg på sträckan mellan Strömkajen och 43 bryggor ut mot Vaxholm med omnejd – ett så kallat “SL-område”. Sedan tidigare har man kunnat åka med SL-biljetter på pendelbåtslinje 83, som nu införlivas i Waxholmsbolagets trafik och blir linje 4.

– Parallellt gäller också Waxholmbolagets biljettsystem ombord. Så har du till exempel ett ö-kort så kan du nu åka med betydligt fler avgångar än tidigare. Du har möjlighet att köpa den biljett som passar bäst, säger Tommy Herlin, affärsförvaltare på regionens sjötrafikavdelning. Han har smitit ombord m/s Sjöbris strax innan losskastning för att kolla att saker och ting fungerar som de ska.

Men helt okomplicerat är det inte denna första dag. Det råder bland annat viss förvirring hos såväl resenärer som besättning om vilka biljetter som gäller, vid vilken avläsare de ska blippas och hur de sedan ska kontrolleras.

– Det är väl som med alla system, rörigt i början men det kommer nog att sätta sig, säger Max Wörmann, besättningsman. Han och kollegan Moa Johansson har framförallt funderingar kring hur de ska kontrollera biljetter för avstigande, eftersom någon fysisk sådan inte lämnas ut till den som bara blippar sitt SL-kort mot en läsare ombord.

– Idag har det gått ganska bra eftersom det är lugnt ombord. Men på midsommarafton, när alla båtar är smockfulla och det är cyklar och väskor och allt, då måste vi vara två ute vid landgången och kan inte hålla koll på om folk blippar eller inte.

Cajsa Sjöbeck, presskommunikatör på trafikförvaltningen, förklarar:

– Om man köper en Waxholmsbolagetbiljett via SL-appen, så behöver man blippa mobilen mot Waxholmsbolagets biljettläsare ombord. Då skrivs avstigningslappen ut via den. Om man istället väljer att köpa en Waxholmsbolagetbiljett ombord på fartyget via deskkontoret så ska besättningen ge resenären en Waxholmsbolagetpappersbiljett efter genomfört köp. Att blippa SL-kort mot SL-biljettläsare eller Waxholmsbolagets biljettläsare ger ej någon pappersbiljett. När man kliver av ett fartyg som gått inom det område som även kräver en Waxholmsbolagetbiljett, så kan besättningen kontrollera vid avstigning vilka som faktiskt lämnar en pappersbiljett eller inte.

En som är positiv till förändringen är resenären Annika Bagge. Hon pendlar mellan Nacka strand och Lilla Saxaren.

– Det blir ju billigare för mig. Normalt är det taxa tre eller fyra. Nu kan jag åka på SL-kortet, som jag ändå har, fram till Vaxholm. Det är fantastiskt, vi ska nyttja vattnet mer!

Waxholmsbolagets app går i graven

Waxholmsbolaget och SL konsolideras på flera sätt än genom taxorna. Nu samlas all reseinformation i SL-appen och Waxholmsbolagets app avvecklas.

Sedan den 28 april är Waxholmsbolagets app inte längre i bruk. Framöver kommer all trafik- och biljettinformation att finnas i SL-appen. Anledningen är att avtalet med leverantören av Waxholmsbolagets app har gått ut, men fördelarna med en gemensam app är flera, menar Elin Lindström, presskommunikatör på trafikförvaltningen:

– Det blir lättare för resenärerna att få en samlad bild av resan med kollektivtrafiken i länet. Waxholmsbolagets enkelbiljetter säljs dessutom redan i SL-appen och den funktionen har inte funnits i Waxholmsbolagets app. Redan sedan tidigare har det gått att söka resor med både Waxholmsbolaget och SL i SL-appen, medan SL-resorna inte har funnits med i Waxholmsbolagets app.

Hon fortsätter:

– Det kommer också att vara möjligt att bygga vidare och utveckla nya, mer personaliserade lösningar med en gemensam app. Med en och samma lösning blir utvecklingsarbetet mer kostnadseffektivt och enhetligt.

Beskedet har mötts av blandade reaktioner bland resenärerna. En som berörs av förändringen är Caroline Sandberg. Utöver att hon är rörelsehindrad och använder elrullstol är hon svårt pälsdjursallergisk, och kan inte parkera på handikapplatserna på alla fartyg eftersom de ofta är belägna i djuravdelningen. Därför är hon beroende av att i förväg veta vilket fartyg resan går med.

– Vad gäller tillgänglighet blir det mycket sämre. Waxholmsbolaget hänvisar till hemsidan och tidtabeller men de är svåra att läsa av från telefonen, säger hon.

Detta är något som ska åtgärdas, enligt trafikförvaltningen.

– Inledningsvis kommer inte fartygsnamnen att synas i SL-appen, som de har gjort i reseplaneraren i gamla appen. Det är en omtyckt tjänst, men där bakomliggande tekniska lösningar inte stöder det i nuläget. Trafikförvaltningens utvecklare jobbar på att det här ska komma in i reseplaneraren så snart som möjligt, säger Elin Lindström.

Källa: Tidningen Skärgården

2025-05-11 07:00:00

Från folktradition till framtidens flytetyg

Foto:Ylva Bergman

2021 kvalade den nordiska klinkbåttraditionen in som ett av mänsklighetens immateriella kulturarv. På Skeppsholmens folkhögskolas båtbyggarutbildning ser man som sin uppgift att inte bara bevara det arvet – utan i allra högsta grad levandegöra och förnya det.

– Man kan inte bara blicka bakåt, säger läraren Håkan Söderkvist. 

I båtbyggarverkstaden på andra våningen i Skeppsholmens folkhögskola är stämningen koncentrerad. Pannor läggs i djupa veck. Tjärdoft blandas med ljudet av hyvel och hammarslag och krulliga hyvelspån dansar över golven. Det är bråda tider inför sjösättningen den 17 maj.

– Redan den 6:e lyfter vi ut båtarna genom fönstret här. Det är det som sätter begränsningen för hur stora de kan bli, säger Håkan Söderkvist och gestikulerar ut mot vattnet som glittrar i vårsolen.

Han är sedan fyra år tillbaka huvudlärare på båt- och skeppsbyggarutbildningen, som huserat på Skeppsholmen i över 40 år. Här lär sig elever under två års tid allt som har med klinkbyggda allmogebåtar att göra, från trädfällning och virkeshantering till uppmätning och dokumentation, verktygsslipning, segelsömnad och smide – och så själva byggandet förstås. Under det första året läggs grunderna för att eleverna sedan år två ska kunna ta sig an ett eget båtprojekt från ax till limpa som de bygger i par eller mindre grupper, till allra största del med handverktyg och traditionella metoder.

I ett hörn av verkstaden håller Mascha Feuerstein och Oceane Franceoli på att bygga en lucka och lägga durk i en sump – en båt mallad efter en förlaga tillhörande Vaxholmsprofilen Nisse Kullstam och en trogen deltagare i Strömmingsrodden. Originalet ritades av Hildur Hedelin, som drev Hedelins varv på Svartsö under första hälften av 1900-talet. Nu sätter tjejerna sin egen prägel på konstruktionen, bland annat med bordläggning målad i ljusblått.

– Just nu har vi bra flyt. Men det är också motigt ibland. Det går upp och ner! Det är det som gör det kul – och varför jag sökte mig hit, säger Mascha.

Hon hoppas kunna fortsätta med båtbyggeri efter utbildningen.

– Drömmen är att sno min lärares jobb en dag! skrattar hon och kastar ett spjuveraktigt öga mot Håkan.

Intill står John Wilén vid en öka och tillverkar en så kallad ”vräng” – ett slags spant som samtidigt fungerar som bottenstock.

– På många båtar är de separata, men här är det en kombinerad konstruktion, förklarar han. Vrängerna fästs sedan mot bordläggningen med svarvade dymlingar av eneträ, som kilas fast.

John har tidigare arbetat med juridik men tröttnade på kontorslivet.

– Jag upptäckte skolan och att man kunde lära sig det här yrket på två år. Nu visar det sig att jag inte riktigt gjort det än – så jag kommer att fortsätta! Det har varit en otroligt fin upplevelse. Jag visste redan innan jag började att jag skulle fastna.

Eleverna har vitt skilda bakgrunder – alltifrån kockar och musiker till rymdingenjörer söker sig hit. Vissa söker personlig utveckling, andra vill lära sig ett hantverk eller få omväxling i yrkeslivet. Men en växande andel har siktet inställt på att faktiskt arbeta med båtar.

– Det finns ett ganska stort behov av båtsnickare. Den som verkligen vill, har möjlighet att ta sig in i branschen. Detta är en bra grund, säger Håkan Söderkvist.

– Man blir problemlösare, fyller lärarkollegan Cecilia Johansson i.

Någon tidigare hantverkserfarenhet krävs inte – viktigare är ett genuint intresse och viljan att bidra till gruppen. Stor vikt läggs vid att skapa sammanhållning, bland annat genom gemensamma seglingar då man också lär sig hanteringen av båtarna.

– En viktig sak för oss är att det handlar om folkbildning. Och det centrala i det är att man är en del av någon annans utbildning och utveckling, som man förväntas bidra till.

Håkan Söderkvist och Cecilia Johansson har märkt av ett ökande intresse både för utbildningen och för båtbyggeri i stort.

– Vi har ökat med ungefär tio ansökningar om året de senaste åren. Nu har vi 4–5 sökande per plats. Det känns som att hantverk ligger i tiden.

2021 skrevs den nordiska traditionen av att bygga och bruka klinkbåtar in på listan över Unescos immateriella kulturarv som det allra första i Sverige, vilket kan vara ytterligare en orsak till det växande intresset. Klinktekniken, där bordläggningsplankorna i skrovet överlappar varandra, har använts i de nordiska länderna i nästan 2 000 år och återfinns i såväl vikingatida skepp som i skärgårdsböndernas ökor, sumpar och snipor.

Men både Håkan och Cecilia betonar att deras arbete inte handlar om musealt bevarande – utan om att föra traditionen in i samtiden.

– Det är lätt att fastna i historisk nostalgi, och det är vi inte intresserade av. Vi vill syfta framåt – använda arvet för att utveckla nya formspråk, även om tekniken är densamma. Förr byggde man framförallt bruks- och fiskebåtar. I dag är det fritidsbåtar för rekreation som vi behöver skapa, säger Håkan.

Träbåtar ligger också rätt i tiden ur hållbarhetsperspektiv.

– Alternativen i det rörliga friluftslivet är ofta ganska skitiga, med mikroplaster och giftiga bottenfärger som skadar skärgårdsmiljön.

Samtidigt pekar Håkan på de utmaningar som folkhögskolorna står inför i relation till deras viktiga uppgift. Sverige har genom att ratificera Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet förbundit sig att skydda och främja det. Men i landet är det, förutom Skeppsholmen, endast folkhögskolorna i Stensund utanför Trosa och Litorina i Karlskrona som idag lär ut hantverket. Försvinner en utbildning ska det mycket till för att kunna starta upp igen någon annanstans senare.

– Vi är egentligen de enda som förvaltar och utvecklar det här kulturarvet. Men folkhögskolorna har fått sig en rejäl känga de senaste åren. Vi jobbar ju i uppförsbacke, så är det. Det är kanske lättare att ha en skrivarkurs än vår typ av verksamhet, som ställer helt andra krav på lokaler och material, säger han.

Hur ser det ut i övriga nordiska länder?

– På Island och i Finland har de sista båtbyggarutbildningarna försvunnit. Men i Norge och Danmark har man fått in båtbyggarutbildningen på universitetsnivå och stöttar den jättemycket från statligt håll. De är stolta över sin träbåtstradition på ett annat sätt.   

Men även om intresset kanske är svalt på beslutande nivå, så ser det annorlunda ut bland allmänheten. Sedan ett par år tillbaka är båtbyggarskolan en del av Skansens hantverkspedagogiska verksamhet, där man visar upp klinkbyggnadstekniken på Offerholmen under somrar och helger.

– Det har blivit otroligt populärt. Barn kommer dit som aldrig varit i närheten av tjärade båtar tidigare, och reagerar på samma sätt som vuxna, nästan drömmande. Det kanske är något genetiskt.

Källa: Tidningen Skärgården